Jag har tre barn som är enastående skickliga på att punktera sina föräldrars skitsnack. De skjuter sönder varje påstående som mamma och pappa kommer med. Att argumentera med mina barn är som att gyttjebrottas. Jag kommer liksom aldrig upp på fötter och kan ta ett stadigt grepp.
Det skiljer 14 år mellan yngsta och äldsta barnet, så det är bara 14-åringen som bor hemma. Han har utvecklats till ett retoriskt monster och det går inte att säga någonting utan att det kommer ett motargument. "Pappa!", sa han häromdagen, "Kan du bevisa att jag kommer att få högre betyg om jag lägger mig en halvtimme tidigare?". Frågan följde på en lång diskussion om behovet av att sova och jag var ganska irriterad, när jag tog fram alla pappors huvudargument "Så är det bara.". Kan inte säga att han köpte det.
