Bloggen

Vi står mitt emot varandra och båda vet vad som kommer att hända. Jag är 59 år gammal och har tränat ju-jutsu i knappt fyra år. Min fysiska spänst kan liknas vid en tjock ekstock. När jag faller, är det som att fälla ett träd. Han är 25 år gammal och har tränat ju-jutsu 17 år. Hans fysiska spänst är som en stålfjäder. När han faller är det som en smekning i mattan.

Jag märker att jag är rädd. Min hjärna säger åt kroppen att slappna av, men kroppen vägrar. Den vet att det här kommer att göra ont i muskler, ledband och självkänsla. Så händer det plötsligt. Jag ligger som ett streck i luften och dunsar ner i den dämpande mattan. Min känsla är förvåning, för jag upplever ingen smärta och inget obehag. Den här unge elitidrottaren, som är yngre än mina äldsta barn, behöver inte visa att han är bäst och starkast. Istället läser han av mig och anpassar sin teknik efter min förmåga.

Läs mer...

”Jag behöver en motor som kan driva företagets förändringsprocesser”, sa chefen och frågade sedan om jag var den motorn. ”Nej, det är jag inte. Jag är bränslet som får motorn att fungera.”

Nej, nu hittar jag bara på. I verkligheten var jag motorn som hackade på med obefintligt och undermåligt bränsle i tanken. Det gick framåt men inte i den takt jag hade önskat. Vi förväntade oss att företagets förändringsmotorer skulle vara evighetsmaskiner som klarar sig utan energitillförsel. Idag hade jag gjort annorlunda.

Läs mer...

Alla sinnesintryck går rakt in i mig. Det är som om det saknas ett filter, som kan sila bort de intryck som inte tillför något för stunden. Öppna kontorslandskap är som en förgård till helvetet. Musik på lunchrestaurangen hindrar mig från att föra ett vettigt samtal. Två parallella diskussioner vid ett middagsbord tröttar ut mig mig.

I mitt huvud blir det som om en radio skulle ta in alla kanaler på en och samma gång. Ett sorl som dränker mina tankar och kväver min koncentration, min kreativitet och min kognitiva förmåga. Jag kan helt enkelt inte tänka när sinnesintrycken flödar över.

Läs mer...

"Vad vill du jobba med?", frågade en kompis för en tid sedan. Jag fick fundera en stund innan jag svarade "Något som är kul och utvecklande, samtidigt som jag kan skapa värde.". "Jaha!", svarade kompisen och följde upp med att fråga "Vad är du bra på då?". Nu blev jag svarslös.

Det är svårt att beskriva sig själv och sina styrkor. Allt det jag är bra på kommer ju utan ansträngning och jag märker inte att jag är bra. Ibland kan jag upptäcka att andra har svårigheter som jag inte förstår. Då har jag förmodligen sprungit på en av mina styrkor utan att vara medveten om det. Men hur ska jag kunna sammanfatta det i ett CV, utan att det låter som självförhärligande skryt?

Läs mer...