Logo HG

Skifta perspektiv och se världen som andra ser den

Jag är fast i mina värderingar och har svårt att se hur mina åsikter om hur livet ska levas skulle kunna vara fel. Det gör mig mig varken till en ond eller till en god människa. Det gör mig bara mänsklig.

Men om jag är fast i mina värderingar, som är inetsade i mig av mina föräldrar och min tidiga omgivning, så gäller väl detsamma för alla andra människor? Om jag ska kunna hävda rätten till mina värderingar, så måste jag väl låta andra människor ha rätt till sina värderingar? Mina djupt rotade föreställningar motsvaras antagligen av lika djupt rotade föreställningar hos mina medmänniskor? 

Vad värre är, ur mitt perspektiv, är att även mina motmänniskor har rätt till sina djupt rotade föreställningar. Nej, ska jag verkligen gå så långt? Ska jag även tolerera människor med snedvridna värderingar? Värderingar som är rakt motsatta mina egna? Är jag tolerant nog att tolerera de intoleranta?

Jag vill höra hemma någonstans och ha rätten till mitt land. Då måste jag acceptera att israeler vill detsamma. Följaktligen har även palestinier rätt till sitt land. Amerikanerna slogs för rätten till sitt land och det ifrågasätter vi inte, eller? Konsekvensen blir att även IS har rätten till sitt kalifat, eller? Var går gränsen för det tolerabla?

Nelson Mandela var terroriststämplad och blev hjälte? Putin är hjälte och skurk, beroende på vem man frågar. Trump är galen eller USAs mest handlingskraftige president någonsin, beroende på vem som uttalar sig. Finns det rätt eller fel?

Spridningen i värderingar i världen illustreras bra av World Values Survey. (http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp)

 IMG 0856

 

I ett internationellt perspektiv är vi svenskar mycket udda. Vi styrs av värderingar som handlar mer om att uttrycka oss själva än om överlevnad. Det religiösa har mycket liten påverkan på våra dagliga liv. Hur ska vi kunna förstå kulturer där det är tvärt om, vilket är grovt räknat halva världen? Hur ska de kunna förstå och acceptera oss.

 Geert Hofsteede visar i sin forskning på kulturella skillnader baserat på maktdistans, individualism, maskulinitet, osäkerhetsundvikande, långtidsorientering och tillfredsställelse.

 (https://geert-hofstede.com/sweden.html)

 IMG 0859

 

Det blir tydligt av bilden att min syn på jämställdhet mellan könen, förankrad i svensk kulturs låga nivå på maskulinitet, inte är riktigt begriplig för en person från USA eller från Irak. I deras ögon är jag en konstig figur. Jag måste kanske tillägga att spridningen mellan länder i dessa mätningar ibland är mindre än spridningen mellan individer i ett och samma land. Det går alltså inte att utläsa enskilda individers värderingar, enbart nationella medelvärden.

Skifta perspektiv

Om jag då skiftar perspektiv och tänker mig in i hur det är att växa upp i en annan kultursfär, så öppnar sig flera möjligheter. Säg att mamma och pappa har helt skilda roller, i samhället och i hemmet. Jag och mina systrar (om jag haft några) får göra olika sysslor hemma. Min pappa skickar ut mig för att hålla koll på mina systrar och jag får beröm när jag hindrat en pojke som försökte kyssa min kvinnliga kusin. Min familj är djupt religiös och en del nöjen som är vanliga i Sverige är förbjudna. Pappa bestämmer hemma, men är mycket undergiven sin chef på jobbet.

Av olika skäl kan vi inte längre stanna kvar i vårt hemland, utan tvingas fly till Sverige. Jag och mina systrar hamnar i en svensk skola och börjar långsamt utforska den nya världen. Hur skulle jag agera när mina systrar ville gå på skoldans tillsammans med några killar från skolan? Jag har inget svar, men perspektivskiftet gör mig lite mindre dömande.

I varje kultur anser man att just det egna beteendet och de egna sederna är riktiga och naturliga. Andra kulturer betraktas som avvikande. Vi kan vara mer eller mindre toleranta, men ju längre bort vi kommer i ett kulturellt hänseende, desto konstigare blir det för oss.

Så  tack vare påverkan under min tidiga uppväxt från min närmaste familj och från den kultursfär jag är uppväxt i, har jag tillskansat mig ett antal värderingar som gör det svårt för mig att tänka klart och objektivt. Jag har åsikter som jag tror är mina egna, men det är de inte. Det är åsikter som har programmerats in i mig och de är extremt svåra att förändra.

När Jehovas vittnen ringer på och försöker övertyga mig om att det är dags att tänka om, för annars kommer jag inte till paradiset, då slår det slint i hjärnan. Jag finner mig plötsligt stå och argumentera och försöka övertyga dem om att det inte finns någon gud. Både jag och de två artiga och välklädda vittnena gör sitt bästa, men det är dömt att misslyckas. Det är som att försöka radera en runsten med suddgummi. Våra respektive föreställningar är som inmejslade i granit och det enda vi är överens om är att den andre ännu inte har kommit till insikt.

Ett nytt perspektivskifte. Antag att mina föräldrar tillhörde en frikyrka och att jag varit på väckelsemöten varje vecka under hela mitt liv. De människor som jag älskar och är beroende av har gett mig religiösa värderingar. Alla mina vänner är troende. Skulle jag då avförda Jehovas vittnen lika lätt? Troligen inte. Skulle jag vara bekymrad om kvinnan jag förälskat mig i var ateist. Mycket troligt. Skulle jag föra mina värderingar vidare till mina barn. Absolut!

Det är lönlöst att försöka omvända andra

Så min slutsats är att det är lönlöst att försöka omvända rasister, religiösa fanatiker, fotbollssupportrar, Sverigedemokrater och andra som inte tycker som jag. De får ha sina åsikter och får jag ha mina. Vi är inte överens, men är det så farligt? Ja, det skulle kunna bli det om vi tar till våld.

Att ta till våld när man möter motstånd kan ses som en naturlig försvarsmekanism. Jag har rätt och du har fel så jag tar mig rätten att bruka våld. Det är en värdering även det, men just den har jag lite svårt att tolerera. Kanske är det den enda värdering som är värd att diskutera på allvar.

Tänk om vi tog bort alla andra stridsfrågor och lät varandra tycka olika, men enades om en enda grundläggande värdering: skada inte varandra! Det låter ju lite fånigt, inser jag när jag läser det, för det är ju grunden i de flesta religioners budskap. Fast, kanske inte. Är det inte snarare så att de flesta religioner säger "skada bara de andra"? De som inte är som vi och har rätt tro, d.v.s. vår tro.

Nej, jag håller fast vid min tes att vi måste enas om att inte skada varandra. Vad skulle hända om vi filtrerade alla beslut genom detta enda filter? Till att börja med skulle vi inte försöka lösa osämjan med IS genom att bomba skiten ur dem. Vi skulle vara tvungna att förhandla. Men, säger många, vi kan inte förhandla med terrorister. Varför, frågar jag då. I deras ögon är ju vi fienden som försöker hindra dem att uppnå sina drömmar. Om vi slutar skjuta på dem, så kanske det kan få en liten effekt på deras vilja att döda oss.

Kanske tycker några att vissa kulturer är så konstiga att vi måste bekämpa dem. Ingen kan väl vara lycklig i en kultur där kvinnor måste täcka sina ansikten? Det är nog riktigt om man har värderingar som liknar mina, men om man inte har det? Perspektivskifte igen. Om jag var uppväxt i en kultur där vi hade olika krav på mäns och kvinnors klädsel, hur skulle jag tänka då? Vänta lite, det är jag ju. I somras såg jag ett gäng asfaltläggare av båda könen. Det var bara männen som arbetade med bar överkropp. Så våra klädkoder är inte så olika. Sannolikt bottnar båda i en syn på mannens okontrollerbara sexualitet. Vi har bara glömt varför vi gör som vi gör.

Så det är bara att fortsätta skifta perspektiv i olika frågor. Ett nytt perspektiv ger en ny insikt. En ny insikt ger en ny åsikt. En ny åsikt ger en ny avsikt. En ny avsikt ger ert förändrat beteende. Ett förändrat beteende ger förhoppningsvis ett bättre resultat. Ett bättre resultat är ju aldrig fel, eller hur?

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates