Logo HG 2

Korken i flaskhalsen (en sommarsaga)

Det här är berättelsen om en helt vanlig kork på ett helt vanligt företag. Just den här korken arbetade som förslutning i en champagneflaska på en stor vingård. Jobbet kunde verka enkelt, men det var mycket som kunde gå fel. Trycket på korken kunde stundtals bli högt och det gällde att både hålla emot och hålla tätt.

För länge sedan, när hen var en nyformad kork, pressades hen in i ett hål som kändes alldeles för trångt. Korken tänkte att det här jobbet kan väl inte vara så svårt, men det fanns andra viljor i flaskan. Mängder av bubblor försökte komma ut och små otäcka syremolekyler ville komma in. Korken fick kämpa för att hålla sig kvar och hålla tätt. Det här var en kork som tog sitt jobb på allvar och som aldrig svek det ansvar hen fått.

Ibland skakades hela organisationen om och alla bubblor försökte passa på att ta sig ut. Vid några tillfällen kände korken att hen inte kunde hålla emot. Korkens chef, som var en ståltråd virad runt halsen på flaskan, hjälpte till efter bästa förmåga. "Det här är ett lagarbete", sa chefen. "Du är inte ensam. Tänk på att både flaskan och du har samma mål."

Med åren kom korken och flaskan varandra nära och det var svårt att tänka sig ett jobb där flaskan inte var med. Det gick rykten om att man ibland skilde på flaska och kork, men det kändes mest som illasinnade rykten och var inget korken fäste sig vid. De andra flaskorna och korkarna i den stora vinkällaren verkade också göra sina jobb utan att tänka så mycket vinkällarens roll i världen.

En dag berättade korkens chef att företaget hade beslutat om en ny strategi och att alla bubblorna skulle släppas ut. "Men vad händer med mig och flaskan då?", undrade korken. "Det är inga problem", svarade chefen, "du hittar säkert något annat att göra.". "Men, det här är ju det enda jag kan", svarade korken men fick inget svar. Chefen var redan borta.

Utan närvarande och stödjande ledarskap kände sig korken utelämnad. Hen kämpade för att slippa skjutas ut i det okända, långt från tryggheten i flaskhalsen. Alla bubblorna tryckte på och de fick hjälp av en utomstående konsult som kallades tummen-på-högerhanden. Till sist gick det inte längre, så korken flög ut ur flaskhalsen med en knall.

Efter en lång luftfärd landade korken hårt. Hen studsade några gånger och undrade vad hen skulle göra nu, ensam utan flaskan och chefen. Hen tänkte att med min långa erfarenhet kan jag väl hålla tätt var som helst. Sådana som jag växer ju på träd, till skillnad från alla unga korkar i konstmaterial.

Den seniora korken möttes av misstro oavsett var hen kom. På det ena stället var hen för gammal och luktade jord. På nästa ställe var hen inte tillräckligt flexibel, formad som hen var efter många år i en flaskhals. På det tredje stället ratade man den gamla skolans korkar som växt till sig under många år på en gammal ek. Nej, det var inte så lätt att kastas ut efter många år i samma jobb.

Korken började ruttna och känna att livet var förbi. Hade hen vetat att det skulle bli så här, hade hen kämpat ännu hårdare med att hålla sig kvar i flaskhalsen. Hen undrade vad det hade blivit av den gamle kompisen flaskan. Det kan inte vara så lätt för en uttjänt champagneflaska att hitta ett nytt jobb, när världen tycktes befolkad av lådviner utan känsla för kvalitet.

Korken låg och guppade i en vattensamling och kunde inte ens förmå sig till att sjunka till botten. Det var något som inte riktigt tillät något annat än att viljelöst flyta med. En dag plockades korken upp en liten flicka med stora visioner. Hon hoppade högt av glädje och fnissade när hon tittade på korken. "Du är precis vad jag behöver", viskade hon. "Följ med mig så ska jag visa dig något fint."

Flickan torkade av korken och borstade bort möglet, som hade börjat samlas i den midja som en gång varit korkens stolthet. Hon putsade, slipade och formade korken tills hen kände sig som ung på nytt. Sedan placerade hon korken tillsammans andra korkar av olika form. Korkens nya chef, som hette Lim, hälsade välkommen in i gemenskapen.

Korken såg sig omkring. Här skulle hen kunna trivas som en del av ett arbetslag med en gemensam vision. Ingen värme från vare sig kastrull eller stekjärn skulle någonsin nå bordet så länge korken och hens arbetskamrater var på plats. Bordet, som visade sig vara av teak, var tacksam för det skydd som korkplattan utgjorde. Ja, det var faktiskt så att korken inte längre såg sig som en kork i en flaskhals. Istället var hen en del av något större.  

När korken tänkte tillbaka på tiden i flaskhalsen, kunde hen inte låta bli att förundras. Tänk om hen hade vetat att det fanns en annan plats i tillvaron för utskjutna korkar. Då hade hen kanske inte så envist klamrat sig fast vid flaskan. Då hade hen kanske inte först misshandlats och kasserats, utan med stolt hållning låtit sig formas till ett annat användningsområde.


Sensmoralen då? De korkar som sitter i företagets flaskhalsar sitter där inte av illvilja eller för att de är motståndare till alla former av förändring. De sitter där för att de inte ser hur tillvaron skulle kunna gestalta sig efter förändringsprojektet. Det är som att ta sig över vattendrag. Om enda vägen är att kastas ut i forsen, kommer man att klamra sig fast där man är. Om man ser de stenar man skulle kunna kliva på för att komma torrskodd över till andra sidan, så vågar man göra resan.

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates