Du måste visa att du är flexibel, annars vågar ingen anställa dig

Skriv ut

Efter åtta månader på avbytarbänken får jag sura uppstötningar av alla patologiskt positiva peppare. Dessa hurtfriska och leende människor som tror att vägen till lyckan går på en stig där man är blind för eländet runt omkring en. Människor som hävdar att det kommer att lösa sig, bara man ser positivt på situationen. Skitsnack, säger jag. Det ligger inget positivt i att stå utanför arbetsmarknaden.

Jag gillar bättre de som kan ge handfasta råd som tar avstamp i mig och den jag är. I min närhet finns några sådana människor och de är otroligt värdefulla. Häromdagen sa en av dessa underbara människor följande: "Du kanske måste frisera ditt CV och ditt personliga brev, så att rekryteraren tror att du är mer flexibel än vad du verkligen är."

"Jag är väl flexibel", sa jag och kunde se hur min fru himlade med ögonen. "Du måste visa att du kan anpassa dig efter en ny arbetsplats och att du låter chefen bestämma", försökte min välvillige coach förklara. Jag fick tänka efter en stund, för det fanns något oroväckande i rådet.

"Så du menar alltså att jag ska ljuga i mina ansökningar", frågade jag. "Försöka framställa mig som någon jag inte är? Nej, det tycker jag är fel. Jag vill sälja in mitt sanna jag, för allt annat blir fel i längden."

"Jag kan medge att jag nog, möjligen, eventuellt har haft ögonblick när jag format jobbet efter mig själv."

"Så på vilket sätt menar du att du är flexibel", frågade den välvillige med ett lite elakt leende på läpparna. Min fru gick för att sätta på kaffe. Hon ville nog inte se sin make inträngd i ett hörn på det här sättet.

"Jag har jobbat i 34 år sedan jag tog examen från teknisk högskolan. Varje nytt jobb och varje nytt uppdrag har inneburit en anpassning till nya förutsättningar. Kom inte och säg att jag är oflexibel." Jag tyckte själv att mitt försvarstal var ett exempel på en lysande retorik. Ett bevis som inte kunde sägas emot, tänkte jag, men det var fel.

Min välvillige hjälpare bara tittade på mig. Hen sa inget, bara satt där och stirrade med blicken fastnaglad vid mina ögon. Tystnaden blev nästan hörbar och jag hörde mig själv säga: "Nja, det kanske inte var riktigt sant". Jag hörde mina egna ord och svor till inombords. Vad sitter jag och säger? Säger jag emot mig själv? Den välvillige bara log och släppte mig inte med blicken.

"Ja, jag kan medge att jag nog, möjligen, eventuellt har haft ögonblick när jag format jobbet efter mig själv, snarare än att forma mig själv efter jobbet.", sa jag till sist. "Och vad drar du för slutsats av det?", frågade den välvillige. Förbannade coachingfrågor. Det är inte lika roligt att få dem som att ställa dem.

"Har jag lagrats så länge att korken spruckit, luft läckt in och jag har surnat och blivit odrickbar?"

"Att jag inte är så flexibel som jag tror.", svarade jag med viss motvillighet. "Är det riktigt sant?", frågade den förmodat välvillige. Jag fick tänka till igen. Samtalet hade börjat med att vi diskuterade huruvida jag var flexibel eller inte. Hela resonemanget gick ju ut på att bevisa att jag inte var tillräckligt flexibel. Det kändes som om jag hade gått i en fälla.

"Vad är homo sapiens styrka?", frågade den nog välvillige. Hen är beteendevetare, sa jag det? 

"Att anpassa sig efter omgivningen", försökte jag. Tystnad. Fel svar, tydligen? "Att anpassa omgivningen efter sig själv.", sa jag till sist. "Bingo!", blev svaret.

Nu kom min fru in med kaffet. Det låter extremt manschauvinistiskt att säga så, men ibland blir jag serverad. Ibland. Diskussionen kom av sig och andra ämnen trängde in i vår trevliga samvaro. Till sist förde den definitivt välvillige in samtalet på huvudspåret igen. Nu hade coachen lämnat in och ersatts av rådgivaren i denne intellektuelle beteendevetare som jag uppskattar så mycket.

"Som jag ser det", sa hen, "har du två alternativ. Antingen friserar du dina ansökningar och ljuger en aning om din förmåga till anpassning. Du behöver inte specifikt använda ordet flexibel, men en ung och oerfaren rekryterare ska associera till det. Eller så lyfter du fram din förmåga att anpassa arbetet efter dina styrkor. Det är en svårare väg att gå, men den ligger kanske närmare din personlighet."

Efter en stunds tystnad från min sida fortsatte utläggningen.

"Du kommer mycket sällan att stöta på en rekryterare som kan suga märgen ur ditt CV. Istället möter du människor som söker efter en viss profil. Fem, sex, sju nyckelord används som filter. Ibland sker filtreringen maskinellt. De prioriterar sökanden som i princip har haft exakt samma jobb tidigare som den tjänst annonsen avser. Hur ofta söker du jobb du redan haft?"

"Aldrig".

"Nej, just det. Du fyller snart 60 och en 25-årig rekryterare ser dig som en förstockad och avsomnad stofil som passerat bäst-före-datum för länge sedan. Att du kan vara dubbelt så effektiv på halva tiden som en 35-åring, för att du har hunnit göra en himla massa misstag under din långa karriär, är inte meriterande. Jag säger inte att du ska göra papegojansökningar som bara rapar upp egenskaperna du hittar i annonsen. Men du måste förstå att det är omöjligt för en rekryterare att ta till sig hela vidden av vad du kan tillföra."

"Ska jag frisera mina ansökningar för att framstå som något jag inte är, eller ska jag säga som det är?"

Jag måste erkänna att det var lite svårt att ta in budskapet. Förstockad och avsomnad stofil som passerat bäst-före-datum? Är det jag? Är jag inte som ett moget, vällagrat vin som bäst kommer till sin rätt med en blodig oxfilé? Har jag lagrats så länge att korken spruckit, luft läckt in och jag har surnat och blivit odrickbar? För ung för att pensioneras, för gammal för att anställas?

Tänk om jag som ung chef hade haft en sådan som jag är nu i min närhet. Ett stöd, ett bollplank, en tänkande, erfaren och analytisk medarbetare. Jag hade kunnat undvika många av de minor jag trampat på. 

Här ligger mitt sanna värde idag. Problemlösaren, förändringsagenten, coachen, mentorn. Men det jobbet finns inte, så jag måste smyga mig in bakvägen. Chef, projektledare, säljare, affärsutvecklare eller något annat jobb med en mer eller mindre tydlig kravlista där jag aldrig är 100% matchning. Inte så konstigt att rekryterarna inte ser mig.

Jag passar inte in i mallen, för jag har haft för många, olika roller. Specialist på att påverka beteenden och generalist på många andra områden. Ett konsultföretag som ville växa och bryta ny mark, tackade nej till mig för att de inte omedelbart kunde plocka in mig i ett uppdrag. De såg bara de runda hål där de kunde stoppa in en ny konsult och förstod inte att ny mark kräver nya hål. Att jag är skickligt på att gräva dessa hål, gick inte riktigt fram.

Nu står jag som åsnan mellan två hötappar (för er lite yngre läsare kan jag berätta att detta är en metafor för att ha svårt att välja mellan två nästan likvärdiga alternativ). Ska jag frisera mina ansökningar för att framstå som något jag inte är, eller ska jag säga som det är? Berätta att jag har passerat bäst-före-datum, men är ätbar ändå eftersom jag varit så väl förpackad?