Den nya adeln: Vi som arbetar hemifrån

Skriv ut

Det kom ett virus som en blixt från en klar himmel. Likt en tsunami växte det från en liten krusning långt, långt borta till en våg som slog sönder allt i sin väg. Samhällen paralyserades och politiker agerade, många gånger i panik. Total lockdown eller Sveriges mjukare väg blev diskussionsämnet. Ingen av oss vet hur det kommer att sluta eller om det kommer att sluta. Vi kan dock redan nu skönja starten på ett förändrat arbetsliv, där den nya adeln är de som kan jobba hemifrån.

Vårt nya arbetsliv är helt binärt, d.v.s. det kan delas in i två kategorier. På samma sätt som den föråldrade uppdelningen i arbetare (kollektivanställda, yrkesarbetare) och tjänstemän, får vi nu distansarbetare och platsarbetare. Snart kommer rekryteringsannonser att innehålla texten "vi utgår från att du även kan arbeta hemifrån". Konsekvensen kan bli att vi utestänger människor som inte har möjlighet att arbeta hemifrån från vissa tjänster.

Den bild vi idag har av distansarbete är en förhärligad bild av frihet. Vi ser glada, ofta unga, människor som sitter med sin laptop på Espressohouse och njuter av en rykande latte. Det nya kan mycket väl vara att arbeta utomhus, om vi får tro vissa forskare. Alla dessa bilder säljer in en livsstil som säkerligen attraherar många, men har vi funderat igenom konsekvenserna ordentligt? Hur många av oss kan arbeta enbart med en laptop och en telefon? Och hur länge räcker batteriet?

Låt oss titta på en typisk distansarbetare som arbetar på ett konsultföretag. Påbudet är att så många som möjligt ska arbeta hemifrån och att möten ska hållas med Skype, Zoom, Teams eller något liknande verktyg. Det fungerar till en början. Distansarbetaren sitter med sin laptop och sin telefon vid köksbordet. Klockan 15 kommer tonåringen hem med två kompisar och då försvinner arbetsron. Det blir lite irriterad stämning som hänger kvar på kvällen. Det dåliga samvetet över bråket och känslan av att inte ha arbetat full dag hänger över distansarbetaren. Bäst att plocka fram datorn kl 22.30 och jobba ett par timmar. Behöver ju inte stiga upp så tidigt imorgon.

På kontoret ser arbetsplatsen ut ungefär så här:

Hemma är situationen helt annorlunda. Inget av ovanstående finns på plats. Den arbetsplats som kan skapas i de flesta lägenheter uppfyller inte ens de mest rudimentära ergonomiska krav. Dessutom skapas det ingen naturlig gräns mellan arbete och fritid. Nu måste jag kanske modifiera ingressen till artikeln en aning. Vi får en uppdelning lågadel och högadel bland distansarbetarna.

Högadeln är de relativt högavlönade, som kan skapa en dedicerad kontorsplats hemma och som har råd att köpa på sig lite prylar. Förutom golvytan kostar det kanske 15 000 - 20 000 kronor att utrusta en arbetsplats som påminner om den på kontoret. Lågadeln sitter med laptopen vid soffbordet och kommer snart att upptäcka att ryggen inte mår så bra. Gamnacken, som blir en naturlig följd av att sitta hopvikt framför en laptop, börjar ge problem.

Om vi ska fortsätta på spåret att arbeta hemifrån i allt större utsträckning, måste vi diskutera arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. Det är rimligt att arbetsgivaren tar kostnaden för hemarbetsplatsen och att den uppfyller grundläggande krav på ergonomi och funktionalitet. Staten får acceptera att detta inte kan vara en skattepliktig förmån.

Ett anpassat ledarskap och nya boendeformer

Den verkliga nöten som vi måste knäcka är hur vi ska utöva ledarskap på distans. Nu pratar jag inte om styrning och administration, för det är enkelt. Nej jag pratar om verkligt ledarskap. Ett ledarskap som hjälper människor att växa, som tar hand om de sociala behoven i jobbet och som skapar band mellan ledare och medarbetare.

Vi är tränade att känna av hur andra människor mår och och känner. Vi läser av minspel och kroppsspråk, samtidigt som vi kompletterar bilden med att lyssna på tonfall, ordval och andra nyanser i talet. Mycket av den informationen försvinner i ett telefonsamtal eller i ett Skypemöte. För att inte tala om när vi ersätter samtalet med ett mail. Vi har inte tillräckligt med emojis för att kompensera för informationstappet.

Jag tror att vi kommer att dra ner på resande och på fysiska möten allt mer. Coronakrisen är en startpunkt, men vi kommer att se ändrade beteenden om vi dessutom börjar ta klimatproblemen på allvar. Det kan innebära att våra behov av sociala kontakter måste tillfredsställas utanför jobbet. Närområdet, föreningslivet och familjen får en annan betydelse än den har idag. Samtidigt måste vi få ledarskapet av distansarbetet att fungera.

Om det nu blir så att rekryteringsannonserna innehåller texten "Vi förutsätter att du även kan arbeta hemifrån", kanske bostadsmarknaden måste hänga med. Nyproducerade lägenheter kompletteras med "arbetsrum med indragen höghastighetsfiber samt tillgång till skrivare i gemensamhetsutrymmen".