Logo HG 2

Ledarskap och ju-jutsu: Att bekämpa sina naturliga reflexer

23 små yrväder springer runt i träningslokalen. Den yngste ska snart fylla sju och den äldste är åtta år gammal. De leker pjätt och deras 50 år äldre instruktör kan pusta ut en stund och njuta av energin i rummet.

På ett naturligt sätt undviker de att bli tagna genom att byta fart och riktning när pjättaren kommer för nära. Om de blir tagna stannar de lydigt kvar i ju-jutsuns gard-ställning och väntar på att bli fritagna av en kompis. Ett disciplinerat kaos med givna regler som accepteras av alla.

Man kan tycka att pjätt inte har med ju-jutsu att göra, men det är fel. Vi tränar en form av självförsvar och det bästa självförsvaret är att vara någon annanstans än angriparen. Ganska självklart för vuxna och fullkomligt naturligt för en sjuåring.

Efter en vattenpaus är det dags för lite teknikträning. Den här gången ska vi skydda oss mot en buse som försöker greppa oss runt halsen. På ju-jutsusvenska kallas det "försök till kravattgrepp". Tekniken består i att sätta upp båda underarmarna som skydd och samtidigt ta ett par steg med fötterna. Men nu blir det kaos i de små kampsportarnas hjärnor.

De lyckas utmärkt med att försvara sig mot angreppet, men inte på det sätt som instruktören visade. Faktum är att de gör precis alla fel som går att göra jämfört med instruktionen. Fungerande försvar, men ändå fel. Nu blir det kaos i instruktörens hjärna, för hur ska man förmedla att det var fel när det ändå fungerade?

Varför krånga till det när vi kan leka pjätt istället?

Här har vi det stora dilemmat med att lära ut ju-jutsu till små barn. De har väldigt liten förståelse för varför de ska göra något bakvänt, när det finns ett smartare sätt att göra det på. För vuxna fungerar förklaringen att den här tekniken så småningom ska byggas på med fler steg, men det struntar en sexåring glatt i. "Får vi leka pjätt nu?"

Vår utmaning som instruktörer i knattegrupper (7-8 år) är att leka in rätt rörelser, så att det så småningom börjar likna ju-jutsu. I vuxengrupperna tränar vi skydd mot ett rakt slag mot huvudet. I knattegruppen blir det försvar mot att någon försöker stjäla din näsa. Som instruktör kan jag säga att "nu ska jag stjäla alla näsor och ni måste stå kvar på samma ställe". Då brukar de flesta barnen hålla garden uppe och göra riktigt bra blockeringar. (Jag skulle ju inte kunna säga att "nu ska jag slå dig i huvudet".)

För att sammanfatta instruktörens dilemma: barnen har naturliga reflexer, som måste tränas bort och ersättas med en annan rörelse. För ungdomar och vuxna går det att förklara varför och sedan låta dem träna. Knattarna köper inga argument under de millsekunder de är fokuserade och lyssnar. Nej, dessa små frön måste man lura.

Men vuxna ledare på utbildning är väl klokare än knattarna?

Vad har då detta med ledarskap på arbetsplatsen att göra? Jo, när man utvecklas som ledare måste man också träna bort en del invanda beteenden och ersätta dessa med nya. När jag instruerar vuxna i ju-jutsu accepterar de oftast mina förklaringar och tränar på att göra rätt. När jag utbildar vuxna i ledarskap är det oftast tvärt om. Då försvarar de sina invanda beteenden och hävdar sin rätt att fortsätta göra fel.

En typisk åsikt bland orutinerade ledare är att oönskade beteenden bäst korrigeras med bestraffningar. Nu har vi inte så många bestraffningar att ta till i svenskt arbetsliv, men utskällningar, uteblivna löneökningar och skriftliga varningar finns i arsenalen. 

När jag med stöd i det forskningsfält som kallas OBM (Organizational Behavior Management) hävdar att belöning i form av social förstärkning (t.ex. beröm och visad uppskattning) är effektivare än bestraffning, möts jag allt som oftast av mothugg. "Jag kan väl inte belöna någon som gör fel?", kan jag få höra. "Nej, det stämmer kanske, men du kan ju förstärka beteendet när det någon gång blir rätt.", säger jag och möts av motstånd och motargument.

I likhet med knattarna i dojon (träningslokalen), försvarar dessa vuxna ledare sitt invanda beteende. De lägger jättemycket energi på att ta sig igenom en ledarskapsutbildning utan att ändra på sitt förhållningssätt till ledarskap. De invanda beteendena ska försvaras till varje pris. 

När det gäller knattarna i dojon kan jag förklara beteendet med att deras kroppar och hjärnor fortfarande är under utveckling. Jag vet att när de fyllt 9-10 år kommer deras förmåga att förändra sina reflexmässiga rörelseschema att förbättras på ett nästan magiskt sätt. Men dessa vuxna ledares enorma kraftsamling för att inte lära sig något under en ledarskapsutbildning förbryllar mig.

Kommer egot i vägen för utvecklingen?

Kanske handlar det om att nya beteenden gör mig till nybörjare igen. Först ska jag förhålla mig till att jag under många år har ägnat mig åt ett mindre effektfullt ledarskap. Sedan ska jag bekämpa mina naturliga reflexer, som t.ex. att skälla ut medarbetare som gör fel istället för att visa uppskattning när det blir rätt. Det suger säkert energi, tär lite på självkänslan och ruckar mitt ego.

Förändrade beteenden kräver vilja och förståelse eller en instruktör som lurar skjortan (eller träningskläderna) av en. Som knatteinstruktör väljer jag det senare, för det är roligare. Som ledarskapstränare för vuxna har jag arbetat med det förstnämnda, men jag tror att jag ska tänka om. Kanske ska jag ta in dessa motspänstiga ledare i dojon och låta dem träna självdisciplin genom att lära dem ju-jutsuns grundprinciper. När de bekämpar sina egna rädslor, kanske de inser att positiv förstärkning är bra mycket bättre än utskällningar och skriftliga varningar.  

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates