Logo HG

Ledarskap och Ju-jutsu: coacha, locka, utmana och inspirera

Vi står mitt emot varandra och båda vet vad som kommer att hända. Jag är 59 år gammal och har tränat ju-jutsu i knappt fyra år. Min fysiska spänst kan liknas vid en tjock ekstock. När jag faller, är det som att fälla ett träd. Han är 25 år gammal och har tränat ju-jutsu 17 år. Hans fysiska spänst är som en stålfjäder. När han faller är det som en smekning i mattan.

Jag märker att jag är rädd. Min hjärna säger åt kroppen att slappna av, men kroppen vägrar. Den vet att det här kommer att göra ont i muskler, ledband och självkänsla. Så händer det plötsligt. Jag ligger som ett streck i luften och dunsar ner i den dämpande mattan. Min känsla är förvåning, för jag upplever ingen smärta och inget obehag. Den här unge elitidrottaren, som är yngre än mina äldsta barn, behöver inte visa att han är bäst och starkast. Istället läser han av mig och anpassar sin teknik efter min förmåga.

I nästa ögonblick är det min tur att agera. Jag kan inte säga att min träningspartner ligger som ett streck i luften. Så bra är jag inte. Jag kan inte heller ta åt mig äran av att han så småningom hamnar i mattan. Han vet vad som gäller och följer med när han känner att min teknik är godtagbar. När vi fortsätter träningen känner jag hur han gradvis ökar motståndet och jag måste hela tiden utföra min teknik bättre och bättre. Han ger mig några tips och jag känner att jag växer. När det är dags att byta träningspartner säger han "bra jobbat" och det känns fantastiskt skönt. "Detsamma" säger jag.

Jag möter dessa underbara och ödmjuka människor varje gång jag går in i dojon (träningslokalen). De ser mig och de lånar ut sin tid och sin förmåga för att jag ska bli bättre. Coachning i världsklass, Samtidigt hoppas jag att jag tillför något till dem. Kanske får de en insikt när de får en stel kropp att kasta eller lägga ner. Kanske ser de sin egen teknik i ett nytt ljus när de förklarar för mig hur jag med små medel kan bli bättre.

Coacha, locka, utmana och inspirera

Jag har aldrig upplevt en instruktör inom Ju-jutsu Kai (den stil jag tränar och instruerar i) som har pushat och pressat. Istället möter jag instruktörer som ödmjukt respekterar sina elever och som inspirerar till fortsatt utveckling. De respekterar mina förutsättning, accepterar mina rädslor och leder mig framåt. Jag försöker ta med mig detta när jag själv instruerar. Coacha, locka, utmana och inspirera. Aldrig pressa, hota eller bestraffa.

Några dagar senare är det jag som instruerar ett gäng barn i åldern 6-8 år. En liten kille glider in bakom de andra och hoppas att jag inte ska lägga märke till honom. Han ser ut som om han helst av allt vill vara någon annanstans. Medan gruppen tränar parvis på mattan, sätter jag mig ner och pratar med honom. "Jag tycker att det här är otäckt.", säger han efter en lång tvekan. "Du, det tyckte jag också när jag började, men vi tar det försiktigt.", säger jag. Så småningom lossnar det och killen går ut på mattan, lite säkrare och lite stoltare än för en stund sedan.

Hur många chefer i svenska företag leder på samma sätt som vi gör inom Ju-jutsu Kai? Hur många uppskattar sina medarbetare för det de är och för det de kan åstadkomma, istället för att irriteras över allt de inte är och allt de inte kan åstadkomma? Hur många medarbetare längtar till jobbet på samma sätt som jag och många, många andra längtar till nästa ju-jutsupass?

Jag tror att alla chefer på alla arbetsplatser skulle ha glädje av att leda genom att coacha, inspirera, utmana och inspirera. Då kanske medarbetarna skulle komma till jobbet för att de vill, inte för att de måste.

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates