Logo HG

Född till ledare?

"Det här med att bygga ledare är bara nys", sa hen. "Antingen föds man till ledare och då blir man en naturlig ledare. Eller så har man det inte i sig och då blir man ingen ledare."

"Så du menar att man inte man lära sig ledarskap, på samma sätt som andra specialistkompetenser?", frågade jag.

"Nej, det kan man inte. Jag har alltid varit den informelle ledaren och tagit täten. Jag pushar folk framåt."

"I din riktning, antar jag."

"Exakt. Försöker man ignorera mig så kan jag bli riktigt otrevlig."

"Hur skulle du definiera ledarskap?", frågade jag.

"Det handlar om att pusha människor till utveckling. Pressa dem så nära kanten det går."

Vi kom inte längre innan det var dags för var och en att gå till nästa möte, så vi skildes åt. Jag hade svårt att släppa vår diskussion och den låg och snurrade i bakhuvudet. Tanken på den medfödde ledaren har funnits länge. Teorin att det skulle finnas vissa medfödda egenskaper som gör en människa till en naturlig ledare, verkar inte vilja släppa sitt grepp.

Det är inte så konstigt att vi tillskriver vissa människor en medfödd ledarskapsförmåga. Redan på dagis kan vi se att vissa barn tar täten, medan andra följer. I vuxenvärlden kan vi uppleva att vissa människor alltid lyckas behålla ordet i en diskussion, medan andra aldrig kommer in i samtalet. Första frågan är då om det är ledarskap vi ser. Andra frågan är om det är medfött.

Visst utövar dessa barn och vuxna en form av ledarskap. Andra människor följer och det är väl att betrakta som ledarskap? Då återstår frågan om det är en medfödd ledarskapsförmåga eller om det är ett inlärt beteende? Jag lutar åt det senare.

Om vi börjar med ett par rimliga antagande. (1) barn kommer att förstärka beteenden som ökar deras överlevnadsmöjligheter, och (2) barn kommer att förstärka beteenden som ökar deras individuella behovstillfredsställelse. Då kan det vara så att vissa barn lär sig att böja andra barn efter sin vilja. Det blir naturligt att tro att man är ämnad att bestämma.

Ibland slår ledarstilen över i våld och ibland stannar det vid ett ganska dominant beteende. Kanske ligger det en osäkerhet bakom. En vilja att kontrollera sin omgivning för att skapa en trygg zon för sig själv. Behovet av att dominera sin omgivning som barn blir så småningom en självbild av att vara den naturlige ledaren.

Jag kan ju vara fel ute i mitt resonemang, men ska dra ut linjen en aning och se vart det leder.

Den här hypotetiske personen har alltså som barn och ung vuxen tillägnat sig ett beteende som gör att andra människor verkar följa. Då ligger det nära till hands att också tro att man är lite smartare än alla andra. Att den väg man subjektivt stakat ut som riktig, också är den objektivt rätta. Det ger en moralisk skyldighet att trycka andra människor i den riktningen, även om de är ovilliga. 

Den här typen av beteende som syftar till att dominera andra människor finns beskrivet ur olika perspektiv. Meredith Belbin kallade beteendet för "shaper" (se Belbins grupproller). Marston kallade beteendet eller personlighetsdraget för "dominance" (se DISC-modellen). I vissa samanhang kan vi kalla det för översitteri.

Om jag knyter ihop resonemanget, så slutar det i att jag inte tror på medfödda ledaregenskaper. När vi upplever att någon är född till ledare, så är det nog ett tidigt inlärt beteende vi ser.

Behöver då ett sådan inlärt ledarbeteende resultera i ett dominant och destruktivt ledarskap? Inte alls. Det är så många andra faktorer som spelar in när ledarskapsbeteenden leder i destruktiv eller i konstruktiv riktning. Vi har mycket att lära om ledarskap genom att studera dessa påstått födda ledares beteenden.

Men en överdriven tro på sig själv som född ledare och rejält mycket klokare än alla andra är ett varningstecken. Det behöver inte vara megalomani (storhetsvansinne), men det riskerar att ge ett ledarskap där andra människors åsikter, tankar och behov blir av underordnad betydelse.

I en kritisk situation som handlar om att rädda livhanken, kanske det dominerande ledarskapet har sina fördelar. Detta under förutsättning att den självpåtagne ledaren fattar rätt beslut. Annars leder det till katastrof.

I det samhällsklimat som råder idag, är det betydligt smartare med ett humant ledarskap som låter alla hjärnor vara med och tänka. Företag och organisationer som lyfter fram den totala tankekraften, blir troligen vinnare. Då finns det inte utrymme för ledare som anser att de har en medfödd förmåga och därmed är bättre lämpade än alla andra att tänka och fatta beslut.

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates