Jag leder som jag är

Skriv ut
"Du är ett unikum!", sa min dåvarande chef. "Det kvittar vilken roll du får eller vilken arbetsuppgift du har, så gör du precis samma sak." 
 
Jag var inte riktigt på det klara med om jag fick en komplimang eller om det var en subtil åthutning. Min självbild var väl att jag var multikompetent och kunde hantera alla utmaningar som jobbet medförde. Nu antydde min chef att jag var ganska fyrkantig och rigid när jag angrep precis alla utmaningar på samma sätt. En något mer ödmjuk människa hade kanske funderat på någon form av förändring, men jag  hade lite för höga tankar om mig själv för det. Jag tog chefens ord som beröm och fortsatte göra som jag alltid hade gjort.
 
Det har nu gått ungefär femton år sedan samtalet med chefen och vi har båda gått vidare i karriären. Chefen är chef på ett annat ställe och jag har gradvis blivit bättre och bättre på att hjälpa adepter att hitta sin naturliga ledarstil. Frågan jag ställer mig nu är om jag har blivit mer flexibel eller om jag fortfarande möter alla utmaningar på samma sätt. Det tål att fundera på och det har jag gjort. Svaret skrämmer mig.
 
När jag gick i gymnasiet, på naturvetenskaplig linje på S:t Petri Skola i Malmö, lyckades jag driva en av mina lärare till vansinne. Hon var klassföreståndare och lärare i matematik och kemi. Jag ställde ständigt frågan "Vad ska vi ha detta till?" och hennes standardsvar var "Ifrågasätt inte så mycket, bara lär dig det.". Jag tyckte att det var mycket frustrerande och jag förstod inte att det var ett mycket tydligt drag i min personlighet som gav sig tillkänna. Inlärning för mig handlar nämligen om att förstå de bakomliggande principerna och sedan tillämpa dessa i praktiken. Jag knäckte de bakomliggande principerna i fysik och matematik, men lyckades aldrig göra det i kemi. Betygen återspeglar detta mycket tydligt. De samhällsvetenskapliga ämnena, som i min tonårshjärna bara handlade om att memorera meningslösa fakta utan samband, blev en plåga.
 
Sökandet efter de bakomliggande principerna har gått igen i allt jag har gjort. Jag började fotografera och dök djupt ner i teorierna om samspelet mellan bländare och skärpedjup. Jag började träna Ju Jutsu Kai och dök djupt ner i teorierna om hur vissa vridningar utlöser smärta. För tillfället är jag extremt fascinerad av de bakomliggande principerna för att påverka människors beteenden. Det verkar som om min chef hade rätt den där gången för femton år sedan. Jag angriper alla problem och utmaningar på precis samma sätt genom att försöka att hitta och förstå den bakomliggande principen för att sedan tillämpa den i praktiken.
 
Under de år jag arbetade som chef och ledare präglades mitt ledarskap, föga förvånande, av att jag försökte greppa de bakomliggande principerna och sedan förmedla dem. Jag lade mer tid på att utforska grunderna i kvalitetsledningssystem och sedan förmedla den kunskapen, än jag lade på att höja kvalitén på våra tjänster. Kvalitetshöjningen fick andra arbeta med. Samma sak när jag arbetade som projektledare. Jag utforskade projektets bakomliggande principer och förmedlade dem. Det praktiska arbetet fick andra stå för. Förmodligen har jag skapat en hel del del frustration i min omgivning. 
 
Jag har märkt att även min pedagogik följer samma mönster. Först försöker jag hitta och förstå den bakomliggande principen, sedan förmedlar jag den till mina adepter. De adepter som fungerar ungefär som jag, får insikter och kan själva förbättra sitt ledarskap. De adepter som inte tänker som jag ger mig däremot en utmaning. Hur ska jag kunna hjälpa dem att hitta vägen till sin naturliga ledarstil om de inte bryr sig om de bakomliggande principerna? Det kan låta lite konstigt, men jag använder samma metod. Först försöker jag förstå de bakomliggande principerna för hur min adept fungerar, sedan hjälper jag honom/henne att utveckla sin naturliga ledarstil. 
 
Jag har nu accepterat att jag fungerar som jag gör och att jag leder som jag är. Mitt beteendemönster sitter så djupt att jag inte längre orkar kämpa emot och försöka vara någon annan än den jag är. Mina styrkor är ibland mina svagheter, men för det mesta lyckas jag krama ur det bästa hos mig genom att vara mig själv. Jag leder och undervisar som jag är: ett unikum vars största talang är att vara Torbjörn Jonasson. Du som läser detta är säkert bra på mycket, men ingen är bättre än jag på att vara jag.
Tags: , , ,