Ledarskap och Ju Jutsu, del 6: Jag lär så länge jag har elever

Skriv ut

Med tre terminers träning i Ju Jutsu Kai i kroppen och med det eftertraktade gröna bältet runt midjan, klev jag in i dojon (träningslokalen). Den här gången skulle jag inte träna själv utan vara hjälpinstruktör under barnträningen. Det innebar att jag skulle vara kastdocka när instruktören visade olika tekniker för barnen, eller monisarna som vi säger. Mon-systemet innehåller de tekniker som barn mellan 9 och 13 år gamla lär sig, därav benämningen monisar på de yngsta eleverna. Förutom den ärofulla uppgiften att vara kastdocka och falla snyggt, ska hjälpinstruktören hjälpa monisarna att få ordning på de olika teknikerna som tränas i Ju Jutsu Kai.

Vi hade en stor grupp och instruktören som ledde passet delade in barnen baserat på deras erfarenhet. "Tar du de gula", frågade han mig och jag svarade automatiskt "ja". Kanske inte helt genomtänkt med tanke på min korta erfarenhet, men det var inte läge att diskutera just då. Plötsligt skulle jag instruera själv. Jag gjorde som de instruktörer som är mina förebilder brukar göra och samlade mina elever på en linje för att ge dem instruktioner. Det påminde lite om att ge order till en pluton soldater, så jag fick lite användning av min reservofficersutbildning. Kapten Jonasson fick träda fram och inta dojon. Funkade halvbra.

Grunden i min pedagogik är att förmedla min förståelse för hur det hela hänger ihop.

Mina gulbältade monisar var så där lagom fokuserade som barn brukar vara. De tolererade mig, men deras kroppsspråk signalerade ungefär "undrar vad gubben snackar om?". Ungarna är ju inte dummare än att de begriper att grönbältaren framför dem inte är lika vass som blåbältaren och svartbältaren. De hade alltså dragit nitlotten i instruktörslotteriet. Frågan för mig var hur jag skulle vinna deras förtroende? Jag behövde hitta min instruktörsstil och det måste göras under pågående träningspass.

De senaste 10 åren har jag förfinat min vuxenpedagogik under många timmars undervisande i ledarskap och ledarstilar. Grunden i min pedagogik är att förmedla min förståelse för hur det hela hänger ihop. Det är sällan jag säger "gör så här", utan jag har utvecklat en pedagogik som kan beskrivas med de två orden frågan och förklaringen. Sedan försöker jag utmana mina adepter att själva komma fram till lämpligt beteende. Pedagogiken är inspirerad av coachingteknik, men till skillnad från många coacher ställer jag inte bara frågor utan jag ger också råd och förmedlar kunskap. Nu var den stora frågan om detta skulle fungera med monisarna i dojon?

Det som behövs är lärare som brinner för sina ämnen och som brinner för att förmedla sin kunskap.

Jag stod framför gruppen och tänkte att det värsta som kan hända är att det skiter sig. Med en viss anspänning samlade jag gruppen i en halvcirkel framför mig och gick ner på knä. Sedan föll jag bakåt, slog vänstra handen i mattan och frågade vad jag precis hade gjort. Efter lite diskussion kom vi fram till att det var en ushiro ukemi med dämpning, d.v.s. en fallteknik. Nästa fråga blev varför vi ska lära oss det och monisarna hade full koll. Därefter tränade vi en stund på att falla rätt. Ny samling, ny teknik, nya frågor och när de nu uppmärksamma eleverna inte hade svaret så förklarade jag. Kanske hade jag här hittat embryot till min pedagogik i dojon.

Efter träningspasset var jag fylld av energi. Det är en känsla som jag ofta upplever även i jobbet som ledarstilsexpert. En varm våg av tillfredsställelse som kommer när jag får nya insikter och när jag får förmedla dem till mina adepter. Jag tycker att det är en mänsklig rättighet att få lära in och få lära ut. Kanske är det till och med så att behovet av att lära sig och få nya insikter är medfött. När vi då förstör inlärningssituationen genom att vara dåliga och oinspirerade lärare, kanske vi kränker grundläggande mänskliga behov. Inte konstigt att monisarna inte riktigt fattade vad gubben snackade om när de stod uppställda på en linje och fick instruktioner.

Det var först när det började brinna i mina ögon och när min röst återspeglade min fascination för kampsportens mysterier, som monisarna sögs in i lektionen. Både inom budon (japansk kampsport) och inom skolan talas det ibland om att det behövs mer disciplin. Jag tror inte på det. Det som behövs är lärare som brinner för sina ämnen och som brinner för att förmedla sin kunskap. Jag vill att mina adepter i jobbet ska längta efter nästa möte med mig och jag vill att monisarna i Malmö Ju Jutsuklubb ska längta till träningen. Jag lär så länge jag har elever!

Tags: , , ,