Logo HG

Alla sinnesintryck går rakt in i mig. Det är som om det saknas ett filter, som kan sila bort de intryck som inte tillför något för stunden. Öppna kontorslandskap är som en förgård till helvetet. Musik på lunchrestaurangen hindrar mig från att föra ett vettigt samtal. Två parallella diskussioner vid ett middagsbord tröttar ut mig mig.

I mitt huvud blir det som om en radio skulle ta in alla kanaler på en och samma gång. Ett sorl som dränker mina tankar och kväver min koncentration, min kreativitet och min kognitiva förmåga. Jag kan helt enkelt inte tänka när sinnesintrycken flödar över.

”Jag behöver en motor som kan driva företagets förändringsprocesser”, sa chefen och frågade sedan om jag var den motorn. ”Nej, det är jag inte. Jag är bränslet som får motorn att fungera.”

Nej, nu hittar jag bara på. I verkligheten var jag motorn som hackade på med obefintligt och undermåligt bränsle i tanken. Det gick framåt men inte i den takt jag hade önskat. Vi förväntade oss att företagets förändringsmotorer skulle vara evighetsmaskiner som klarar sig utan energitillförsel. Idag hade jag gjort annorlunda.

"Vad vill du jobba med?", frågade en kompis för en tid sedan. Jag fick fundera en stund innan jag svarade "Något som är kul och utvecklande, samtidigt som jag kan skapa värde.". "Jaha!", svarade kompisen och följde upp med att fråga "Vad är du bra på då?". Nu blev jag svarslös.

Det är svårt att beskriva sig själv och sina styrkor. Allt det jag är bra på kommer ju utan ansträngning och jag märker inte att jag är bra. Ibland kan jag upptäcka att andra har svårigheter som jag inte förstår. Då har jag förmodligen sprungit på en av mina styrkor utan att vara medveten om det. Men hur ska jag kunna sammanfatta det i ett CV, utan att det låter som självförhärligande skryt?

Tags:

Efter mer än trettio år med arbete stirrar en arbetslös figur på mig i spegeln varje morgon. Det är förresten långt mer än 30 år, för jag var bara 15 år gammal när jag började jobba på helger och lov. I 43 år har jag kunnat identifiera mig med "en sådan som arbetar". Nu kan jag inte det längre och det känns mycket märkligt.

13 år som egenföretagare och nu bär verksamheten inte längre. Det är dags att söka jobb. Inget konstigt med det, men jag förstår plötsligt varför människor undviker ordet "arbetslös" och istället presenterar sig som "mellan jobb", "arbetssökande" eller i sociala medier som "söker nya möjligheter". "Arbetslös" låter som en skamlig sjukdom.

Tags:

För två månader sedan (2019-10-31) lade jag mitt konsultföretag i malpåse och gled in i arbetslöshet. Från dålig beläggning som konsult till aktivt arbetssökande kan tyckas vara ett kort steg, men det var ett fall rakt ut i ett vacuum.

Från en dag till en annan kollapsade mitt dagliga sociala liv. Visst finns familj och vänner kvar, men de är upptagna med annat mellan åtta och fem på vardagar. Det som tidigare var en arbetsdag med social interaktion blir nu en dag av påtvingad "ledighet" i ensamhet.

Tags:

De dyker upp med jämna mellanrum och fullkomligt vibrerar av självtillräcklighet - de påstått prestigelösa. Det är människor som genom detta enkla ord - prestigelös - säger sig vara ointresserade av anseende, inflytande, auktoritet, respekt, renommé, status och ära. Jag har svårt att tro att det handlar om något annat än ett stort självbedrägeri.

Om jag ser tillbaka på homo sapiens utveckling sedan mer än 200 000 år, hittar jag inget som talar för att prestigelöshet skulle gynna överlevnad och fortplantning. Anseende, respekt och status borde vara en genväg till fortplantning. Inflytande och auktoritet borde gynna överlevnad i allra högsta grad. Om resonemanget håller skulle alltså prestigelöshet ha vaskats bort av evolutionen för länge sedan. Ändå finns de här, de påstått prestigelösa personerna. Kan det vara möjligt?

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates