Med tre terminers träning i Ju Jutsu Kai i kroppen och med det eftertraktade gröna bältet runt midjan, klev jag in i dojon (träningslokalen). Den här gången skulle jag inte träna själv utan vara hjälpinstruktör under barnträningen. Det innebar att jag skulle vara kastdocka när instruktören visade olika tekniker för barnen, eller monisarna som vi säger. Mon-systemet innehåller de tekniker som barn mellan 9 och 13 år gamla lär sig, därav benämningen monisar på de yngsta eleverna. Förutom den ärofulla uppgiften att vara kastdocka och falla snyggt, ska hjälpinstruktören hjälpa monisarna att få ordning på de olika teknikerna som tränas i Ju Jutsu Kai.

Vi hade en stor grupp och instruktören som ledde passet delade in barnen baserat på deras erfarenhet. "Tar du de gula", frågade han mig och jag svarade automatiskt "ja". Kanske inte helt genomtänkt med tanke på min korta erfarenhet, men det var inte läge att diskutera just då. Plötsligt skulle jag instruera själv. Jag gjorde som de instruktörer som är mina förebilder brukar göra och samlade mina elever på en linje för att ge dem instruktioner. Det påminde lite om att ge order till en pluton soldater, så jag fick lite användning av min reservofficersutbildning. Kapten Jonasson fick träda fram och inta dojon. Funkade halvbra.

Hen satt där i stolen på andra sidan bordet och såg så där outhärdligt självbelåten ut. Vinkännaren som hade berättat om druvor och vindistrikt, för alla som råkade hamna vid samma kaffebord under konferensens många pauser. Det blev nästan en sport försöka placera sig utom hörhåll.

Som kursledare inom ämnet ledarskap borde jag kunna ignorera det irriterande exemplar av homo vetallting som satt snett framför mig, men jag är ju bara människa. När servitrisen kom in och berättade vad som stod på menyn, visade sig mina lägre instinkter. Jag vände mig mot vinkännaren och sa "Välj vin du, men prislappen får bara innehålla tre siffror.".

Det är inte ofta jag känner för att kyssa en servitris på en konferensanläggning, men den kvällen var jag på väg att göra det. Vinkännaren läste igenom vinlistan, hummade lite, strök sig över hakan, pekade ner i listan och sa "Jag föreslår att vi tar det här trevliga vinet.". Jag tror att servitrisen hade lyckats fånga stämningen runt bordet ganska exakt, när hon tillsynes helt oberörd svarade "Är ni säker på att ni vill ha ett sött, vitt vin till oxfilén?".

Jag tror att alla generationer har fått ta skit från föregående generation. De äldre har kritiserat de yngre för osunt leverne, omoraliskt beteende och allt möjligt annat som den härskande generationen tyckt vara förkastligt. Jazzen var ett fördärv. De korta kjolarna och bikinin var ett tecken på lösaktigt beteende. Elvis Presleys svängande höfter var höjden av omoral. Datorspel skapade ungdomar utan empati. Listan kan förmodligen göras oändlig och varje enskild punkt är troligen synnerligen orättvis. För tillfället är alfagenerationens särskilda hatobjekt den lata generationen. Jag ska därför dra min lans till försvar för de missförstådda 20-30-åringarna.

Vi kan börja med att studera föräldrarna till den arbetskraft som idag är mellan 20 och 30 år gammal. Låt oss kalla dessa föräldrar för statusgenerationen. Det här är ett gäng som växte upp när ekonomin hade tagit fart efter andra världskriget. För första gången någonsin hade medelklassungdomar eget rum och egen TV. Deras föräldrar skapade ett skyddsnät för dem och peppade dem att göra karriär. De blev den karriärsökande statusgenerationen. Titlar, tjänstebilar och villa blev statusmarkörer som styrde deras liv. Föga förvånande gick många in i väggen för att tillfredsställa ett aldrig sinande behov av prylar. Utan att veta det skapade de den klimatkris som nästa generation måste lösa.

Vi var kanske 100 personer som stod uppställda utanför ett uråldrigt ruckel i skogen. På trappan framför huset stod en major och talade till manskapet. "Kom inte till mig med problem om ni inte samtidigt kan presentera en lösning. Något gnäll vill jag inte veta av." Det var ungefär i det ögonblicket som jag idiotförklarade det högre befälet. Jag tyckte att hans uttalande var något av det mest korkade jag hade hört under min tid i armén.

Efter repövningen tänkte jag inte så mycket på vad den där majoren hade sagt, förrän jag hörde en chef på min arbetsplats säga samma sak några månader senare. Den här gången svalde jag inte dumheterna utan frågade vad hen menade. "Folk måste tänka själv och inte bara komma till mig och gnälla", sa hen. "Så du menar att när jag upptäcker ett produktionsproblem som jag inte kan lösa själv, så ska jag inte komma till dig?", frågade jag. "Jag vill se en lösning, inte klagomål.", svarade chefen totalt omedveten om att jag tänkte låta fällan slå igen.

Jag hade tillbringat mer tid på Malmö Aviation mellan Sturup och Bromma, än jag hade tillbringat med familjen. Sömnbalansen var beroende av att jag fick sova på flyget, så det första jag gjorde vid incheckningen var alltid att undvika eventuella kollegor som skulle med samma plan. Ibland somnade jag i taxin mellan Bromma och kontoret, en resa på 15 minuter.

Vi väntade vårt tredje barn, men det hindrade inte mig från att gå in och täcka upp för min chef som skulle vara föräldraledig. Det blev bara tre veckors semester den sommaren och det gick inte en dag utan att telefonen ringde. Jag minns att vi besökte en medeltidsby på Bornholm och familjen fick ständigt vänta på mig, för det fanns ju alltid ett telefonsamtal som skulle hanteras.

Ångest

Foto Stefano Pollio på Unsplash

 

Det sista ledningsgruppsmötet jag höll var en ren parodi på ledarskap. Jag halvlåg i en stol och konstaterade att jag inte hade någon energi kvar. Sedan kraschade jag rakt in i väggen. När jag träffade min samtalsterapeut på företagshälsan, så tog hon mig i handen och ledde in mig till läkaren. Sjukskriven en månad i första svepet. Det skulle bli ett halvår.

Jag stod i dojon (träningslokalen) och skulle utföra en försvarsteknik som jag gjort många gånger tidigare. Uke (min träningskompis som anfaller) gjorde vad hen skulle, men ingenting fungerade för mig. Under träningspasset blev jag sämre och sämre. När instruktören med glimten i ögat påpekade att mina cirkulära sparkar skulle passa bättre på en fotbollsplan, var jag på väg att ruttna ihop. Med den här låga kvalitén skulle jag aldrig kunna gradera i december.

För att min frustration ska kunna bli riktigt begriplig måste vi nog backa några månader, till början av terminen. Jag och två träningskompisar hade graderat från gult till orange bälte i Ju Jutsu Kai. Det innebär att vi hade tränat i ett år. Vi är alltså nybörjare. För att komma till nästa nivå, grönt bälte, krävs det en till två terminer. Uppblåsta av det nya bältet gjorde vi en pakt som vi döpte till "grönt på en termin". Mitt ego tilltalades av detta mål och vi satsade hårt. Det blev extra träningspass och många, långa diskussioner när vi försökte förstå de djupare mekanismerna bakom en perfekt utförd Shiho Nage eller O Goshi. Nördigt värre.