Jag hade tillbringat mer tid på Malmö Aviation mellan Sturup och Bromma, än jag hade tillbringat med familjen. Sömnbalansen var beroende av att jag fick sova på flyget, så det första jag gjorde vid incheckningen var alltid att undvika eventuella kollegor som skulle med samma plan. Ibland somnade jag i taxin mellan Bromma och kontoret, en resa på 15 minuter.

Vi väntade vårt tredje barn, men det hindrade inte mig från att gå in och täcka upp för min chef som skulle vara föräldraledig. Det blev bara tre veckors semester den sommaren och det gick inte en dag utan att telefonen ringde. Jag minns att vi besökte en medeltidsby på Bornholm och familjen fick ständigt vänta på mig, för det fanns ju alltid ett telefonsamtal som skulle hanteras.

Ångest

Foto Stefano Pollio på Unsplash

 

Det sista ledningsgruppsmötet jag höll var en ren parodi på ledarskap. Jag halvlåg i en stol och konstaterade att jag inte hade någon energi kvar. Sedan kraschade jag rakt in i väggen. När jag träffade min samtalsterapeut på företagshälsan, så tog hon mig i handen och ledde in mig till läkaren. Sjukskriven en månad i första svepet. Det skulle bli ett halvår.

Jag stod i dojon (träningslokalen) och skulle utföra en försvarsteknik som jag gjort många gånger tidigare. Uke (min träningskompis som anfaller) gjorde vad hen skulle, men ingenting fungerade för mig. Under träningspasset blev jag sämre och sämre. När instruktören med glimten i ögat påpekade att mina cirkulära sparkar skulle passa bättre på en fotbollsplan, var jag på väg att ruttna ihop. Med den här låga kvalitén skulle jag aldrig kunna gradera i december.

För att min frustration ska kunna bli riktigt begriplig måste vi nog backa några månader, till början av terminen. Jag och två träningskompisar hade graderat från gult till orange bälte i Ju Jutsu Kai. Det innebär att vi hade tränat i ett år. Vi är alltså nybörjare. För att komma till nästa nivå, grönt bälte, krävs det en till två terminer. Uppblåsta av det nya bältet gjorde vi en pakt som vi döpte till "grönt på en termin". Mitt ego tilltalades av detta mål och vi satsade hårt. Det blev extra träningspass och många, långa diskussioner när vi försökte förstå de djupare mekanismerna bakom en perfekt utförd Shiho Nage eller O Goshi. Nördigt värre.

Vi var 20 personer som skulle fördjupa oss i företagets värdeord. Åtta ord, skrivna på engelska, som på något sätt skulle förmedla företagsledningens bild av vad vårt företag stod för. Min uppgift var att leda indoktrineringsprocessen, förlåt...jag menar leda workshopen.

Jag delade in gänget i smågrupper som fick reflektera över varje värdeord och skriva ner vad de innebar i praktiken. Ett av värdeorden var "honesty" och det är kanske ett rimligt värdeord i teorin. Men vad innebär det i praktiken? Jag kommer inte ihåg exakt vad deltagarna kom fram till, men det handlade om att tala sanning och att vara ärlig. Ett annat värdeord var "trust" som deltagarna tolkade om som att vi skulle kunna lita på varandra.

Den som jobbar med sina svagheter blir som bäst en medelmåtta. Den som jobbar med sina styrkor kan bli bäst i världen.

Under de två första tredjedelarna av mitt liv så här långt försökte jag bli bättre på det jag var dålig på. Nästan 40 år av mitt liv gick åt till att bli riktigt medelmåttig. Sedan bytte jag strategi och började träna på det jag var bra på. Det blev en dramatisk förändring.

En märkligt omvälvande händelse var när en granne som är pianolärare hörde mig spela. Hon sa något i stil med ”Du är ju en riktig musiker. Själv kan jag bara spela efter noter.” Efter att ha känt mig tämligen värdelös som amatörpianist omvärderade jag min självbild. Jag var ju hyfsat duktig på att spela efter ackord, även om jag var närmast dyslektisk som notläsare. Det var då mitt pianospel fick ett riktigt lyft, åtminstone i mina öron.

Jag har tre barn och så snart de började forma små meningar fick jag och min fru höra ”vill inte” och ”kan själv”. Så småningom blev meningsbyggnaden mer fullständig, men innebörden var densamma. ”Tala inte om för mig vad jag ska göra.” och ”Lägg dig inte i.” blev vanliga inslag i vår kommunikation med barnen. Behovet av att få bestämma själv, d.v.s. få vara autonom, verkade vara inkodat i generna. Kan det vara så att behovet att få bestämma själv påverkar oss under hela livet? Kan vi hitta en av nycklarna till ett effektivt ledarskap i den enkla frasen ”kan själv”?

I boken Motivationskoden skriver Tommy Lundberg att ”en av de viktigaste grundstenarna för människors motivation är känslan av självbestämmande”. Motivationsforskarna Gagné & Deci menar att vi mår bäst och presterar bäst när vi vi hittar vår inre motivation och får tillfredsställa de tre grundläggande behoven (a) att känna oss kompetenta, (b) att få vara självständiga och (c) att känna samhörighet med andra människor. Hackman & Oldham inne på samma spår och som en av deras motivationsfaktorer hittar vi friheten att påverka sina arbetsuppgifter.

Jag är en varm anhängare av att ledare bör försöka hitta medarbetarnas inre motivation och använda den i sitt ledarskap. Det leder mig bland annat till slutsatsen att den yttre motivation i form av målstyrning som tillämpas i många företag är tämligen verkningslös och borde ersättas av något annat. Jag får både medhåll och mothåll i detta resonemang, vilket inte är så konstigt. Vad som däremot förvånar mig är att jag får mothugg även när det gäller inre motivation. Hur kommer det sig att begreppet inre motivation ibland förkastas och betraktas som en myt? Detta måste jag borra djupare i. 

Inre motivation kan beskrivas som en motor som driver beteenden hos en individ utan påverkan utifrån. Jag gör något för att jag själv vill det och ingen behöver säga till mig att göra det eller visa någon form av uppskattning. Yttre motivation är den motor som påverkar en individs beteende utifrån. Det kan handla om hot, beröm, uppskattning, pengar och annat som individen uppfattar som belöning eller bestraffning. Jag reserverar mig för att dessa definitioner kanske inte delas av alla, men de ligger till grund för det följande resonemanget.