Logo HG

Första dagen efter sommarsemestern. Vädret är grått och regnigt, så det känns inte så tungt att börja igen. Det känns faktiskt ganska skönt att vara igång. Även om konsultlivet är en osäker tillvaro, så överväger fördelarna. Jag får arbeta med det jag tycker är kul och som ger energi. En ibland orolig men oftast ganska stressfri tillvaro. Alla har det tyvärr inte så.

Jag hör människor berätta om arbeten där tiden aldrig räcker till och där man aldrig hinner göra något ordentligt. Det är människor med viktiga arbeten som lärare och sjuksköterskor. Människor som tillför betydligt mer till samhället än vad jag gör. En vän som gick in i väggen för en tid sedan berättar om ett jobb där kraven vida överstiger det som är möjligt att uppnå. Lösningen på alla dessa människors ohållbara arbetssituation tycks vara mer/fler resurser.

Tags: ,

Häromdagen hade jag ett långt samtal med ett av mina barn, när hen plötsligt ilsknade till. Plötsligt ur mitt perspektiv alltså. Ungen hade säkert byggt upp ilskan länge. "Du pappa!", sa hen, "Vi gör så här. När jag vill ha dina råd så ber jag om dem. Fram tills dess låter du bli att trycka på mig din självpåtagna klokhet.". I det ögonblicket formulerades vårt oskrivna kontrakt om.

Det finns nämligen ett oskrivet kontrakt mellan föräldrar och barn. Kontraktet reglerar vad föräldrarna får bestämma och vad barnet får bestämma. Det upprättas vid födseln och är i stort sett oförändrat fram till puberteten. Vid denna tid tar sig barnet rättigheten att ensidigt skriva om kontraktet, vilket undantagslöst leder till gnissel och konflikt. Kloka föräldrar förhandlar om kontraktet och okloka föräldrar hävdar sitt tolkningsföreträde in absurdum.

Det som är kul har en alldeles särskild dragningskraft. Om vi bortser från överlevnadsinstinkten, verkar kul vara den primära drivkraften i vår del av världen. 

Redan små barn visar upp en form av tråkighetsallergi, som kan driva föräldrarna till vansinne. Det finns nog ingen förälder som inte har fått frågan "är vi framme snart?", under en lång biltur. Som förälder ställs man svars om man inte befriar barnet från det traumatiska tillstånd som kallas tråkighet. Påståendet "jag har tråkigt" förväntas leda till omedelbar respons från föräldrarnas sida. Det har samma höga prioritet som när Internet inte är tillgängligt.

Tags:

"Vad gör du egentligen på jobbet?", frågade en person i bekantskapskretsen för en tid sedan. "Jag har varit inne på din hemsida och där finns mycket som är tänkvärt, men ingenting som beskriver vad du arbetar med."  Jag måste tyvärr hålla med min bekant. Det är inte riktigt tydligt vad jag gör. Hemsidan fokuserar mer på att förmedla kunskap och blogginlägg än på att förmedla tjänster.

Mitt problem är att jag inte gillar att paketera tjänster. Jag vill utforma mina uppdrag efter kundens behov och det går inte med alltför rigida tjänstebeskrivningar. Visst blir det tydligare med paketerade tjänster och det är kanske lättare att sälja, men risken är att det blir en leverans av typen "one size, fits none".

Låt mig istället beskriva hur jag resonerar när jag hjälper mina adepter att hitta och utveckla sin naturliga ledarstil. Om jag skulle paketera den tjänsten skulle jag kalla det för chefsstöd. Coaching blir för allmängiltigt begrepp och till skillnad från många coacher ger jag råd. Mina adepter har frågorna och jag har svaren.

Yngste sonen kom med en uppsättning pianonoter och frågade: "Pappa, klarar jag av att spela den här låten?". Jag kollade igenom noterna och tänkte att det borde gå bra, men det fanns ett lurigt parti med 32.e-delsnoter som jag var lite tveksam till. För den oinvigde kan jag berätta att 32.e-delar spelas ruskigt snabbt. Så snabbt att mina fingrar får problem. "Du klarar denna låt utan problem sa jag.", samtidigt som jag tänkte att det snabba partiet kommer inte att fungera.
 
Ett par dagar senare hörde jag sonen spela låtens snabba parti med bravur. Han visste ju inte att det inte skulle gå. Lite som humlan som inte vet att den inte kan flyga, om du är bekant med den liknelsen. Jag blev imponerad och stolt och det fick sonen veta. Då spelade han partiet ännu snabbare.
 

Gruppen diskuterade personlighetstyper och jag satt i ett hörn och lyssnade. Vi hade gått igenom teorin bakom Myers-Briggs Type Indicator och deltagarna jämförde nu sina profiler. Plötsligt kändes det som om temperaturen i rummet ökade, samtidigt som takhöjden minskade. Två personer började lufta sina känslor gentemot varandra och de var långt ifrån positiva.
 
Jag försökte analysera situationen och hitta ett sätt att återställa ordningen, samtidigt som jag ville hjälpa de två meningsmotståndarna. När debaclet hade pågått i några minuter och övriga deltagare började snegla mot dörren, avbröt jag diskussionen. Jag beskrev meningsskiljaktigheterna med Myers-Briggs Type Indicator som förklaringsmodell. Kombattanterna lugnade ner sig och vi bröt för fika.
 
I pausen kom en deltagare fram till mig och sa: ”Med all respekt för din kunskap, men nu drog du helt fel slutsatser.”. Det visade sig att jag hade drabbats av konfirmeringsbias.
 
© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates