"Jag gillar raka puckar", sa hen och spände ögonen i gruppen. "Det finns inget värre än folk som håller inne med sina åsikter", fortsatte hen. Monologen fortsatte i ytterligare en kvart på samma tema. Det här var en chef som ville ha brutalt ärliga medarbetare. Hen kunde ta kritik och uppmuntrade alla att ge det. Hårt och brutalt.

"Du!", hördes det från en plats nära fönstret. "Hur länge ska du hålla på och tugga? Vi har jobb som måste skötas."

Det gick att ta på den stämning som uppstod i rummet. Taket sjönk en aning och temperaturen gick ner. Chefen, som ville ha raka puckar, blev svart i ögonen. Svaret kom långsamt. Plågsamt långsamt. "Det är precis den attityden som gör att vi inte når våra mål. Vad har du gjort den senaste tiden för att leverera dina projekt i tid."

21 barn stod uppställda på ju-jutsumattan. Den yngste var 6 år gammal och den äldste var 8 år. Min uppgift som instruktör var att lära dem ju-jutsuns grunder. Jag startade den första övningen och fick min första aha-upplevelse den dagen. Det här med höger och vänster var tydligen ganska svårt.

"Stå på höger ben", sa jag. Hälften ställde sig på höger ben och hälften på vänster. "Höger ben är det ben som är närmast fönstret", försökte jag. Då skiftade hälften av barnen som stod på höger ben till vänster ben. "Stå på ett ben", sa jag. Det fungerade.

Det låter kanske enkelt att tillämpa ett humant ledarskap, men det är precis tvärtom. Ju mjukare du är på utsidan, desto hårdare måste du vara inombords.

Ett humant ledarskap är ett förhållningssätt där medarbetarens välbefinnande är överordnat allt annat. Det går före kundnytta och lönsamhet. Det går före mål och strategier. Det går före ditt eget kontrollbehov.

Företag, myndigheter och organisationer består inte av ramar, rutiner och riktlinjer. De består av människor.

Om dessa människor får rätt förutsättningar, kommer de att göra ett bra jobb och utveckla verksamheten. Om vi istället kramar sönder dem i den fåfänga jakten på effektivitet, kommer både människorna och företaget/myndigheten/organisationen att krascha.

Första dagen efter sommarsemestern. Vädret är grått och regnigt, så det känns inte så tungt att börja igen. Det känns faktiskt ganska skönt att vara igång. Även om konsultlivet är en osäker tillvaro, så överväger fördelarna. Jag får arbeta med det jag tycker är kul och som ger energi. En ibland orolig men oftast ganska stressfri tillvaro. Alla har det tyvärr inte så.

Jag hör människor berätta om arbeten där tiden aldrig räcker till och där man aldrig hinner göra något ordentligt. Det är människor med viktiga arbeten som lärare och sjuksköterskor. Människor som tillför betydligt mer till samhället än vad jag gör. En vän som gick in i väggen för en tid sedan berättar om ett jobb där kraven vida överstiger det som är möjligt att uppnå. Lösningen på alla dessa människors ohållbara arbetssituation tycks vara mer/fler resurser.

Häromdagen hade jag ett långt samtal med ett av mina barn, när hen plötsligt ilsknade till. Plötsligt ur mitt perspektiv alltså. Ungen hade säkert byggt upp ilskan länge. "Du pappa!", sa hen, "Vi gör så här. När jag vill ha dina råd så ber jag om dem. Fram tills dess låter du bli att trycka på mig din självpåtagna klokhet.". I det ögonblicket formulerades vårt oskrivna kontrakt om.

Det finns nämligen ett oskrivet kontrakt mellan föräldrar och barn. Kontraktet reglerar vad föräldrarna får bestämma och vad barnet får bestämma. Det upprättas vid födseln och är i stort sett oförändrat fram till puberteten. Vid denna tid tar sig barnet rättigheten att ensidigt skriva om kontraktet, vilket undantagslöst leder till gnissel och konflikt. Kloka föräldrar förhandlar om kontraktet och okloka föräldrar hävdar sitt tolkningsföreträde in absurdum.