För en tid sedan fick jag en rundvandring i en fabrik. Chefen visade runt och berättade stolt om den fantastiska produktionsmiljön och de lika fantastiska produkterna. Det tog väl ungefär tjugo minuter innan ordet jag väntade på kom. En stunds tystnad, ett förändrat ansiktsuttryck och en djup inandning. Sedan kom det, knappt hörbart: "men...".

Den här chefen drev en välfungerande och lönsam verksamhet med ett starkt varumärke. Ändå kunde hen inte tillåta sig att känna sig nöjd. Det fanns ett molande missnöje med sakernas tillstånd i fabriken. Människor och maskiner var inte i fullständig harmoni med varandra. "Tillräckligt bra" fanns inte i chefens begreppsvärld.

Digitalisering är hett just nu. Nej, det var en underdrift. Digitalisering är stekhett. Äntligen kan IT-branschen återinta den ställning den hade inför millennieskiftet. Den här gången utan deadline. Digitalisering ska omvandla samhället. För evigt.

Den här megatrenden skapar framtidstro hos många och säkert ångest hos några. Är det mitt jobb som ska ersättas av datorer nu? Det är mycket möjligt att det är ditt jobb som kommer att digitaliseras. Jobbigt för dig, men bra för framtiden. Kanske. 

Jag har tre barn som är enastående skickliga på att punktera sina föräldrars skitsnack. De skjuter sönder varje påstående som mamma och pappa kommer med. Att argumentera med mina barn är som att gyttjebrottas. Jag kommer liksom aldrig upp på fötter och kan ta ett stadigt grepp.

Det skiljer 14 år mellan yngsta och äldsta barnet, så det är bara 14-åringen som bor hemma. Han har utvecklats till ett retoriskt monster och det går inte att säga någonting utan att det kommer ett motargument. "Pappa!", sa han häromdagen, "Kan du bevisa att jag kommer att få högre betyg om jag lägger mig en halvtimme tidigare?". Frågan följde på en lång diskussion om behovet av att sova och jag var ganska irriterad, när jag tog fram alla pappors huvudargument "Så är det bara.". Kan inte säga att han köpte det.

Det finns väl ingen entydig definition om vad en ledningsgrupp är, men en sak har jag observerat. De flesta verkar vara extremt operativa. Här och nu, problem och möjligheter, kort sikt och kortare sikt. Det långsiktiga blir inte tillräckligt prioriterat. Varför inte lyfta in en strategisk motor i ledningsgruppen?

Ledningsgrupper består ofta av direkt underlydande chefer, kanske kompletterat med en och annan stödfunktion. En ekonom, en HR-människa och möjligen en kvalitetschef får ibland vara med på ett hörn. De har sällan samma tyngd som avdelningschefer, produktionschefer eller säljchefer. Stödfunktionerna får vara med, men ingen fäster någon större vikt vid vad de säger. Möjligen kan ekonomichefen ha veto i vissa frågor, men hen ska helst hålla sig på sin kant.

Jag var sju år gammal när en klasskamrat tryckte upp mig mot väggen och väste "du ska inte vara så tuff". Killen var lika gammal som jag, men oändligt mycket större och starkare. Det var början på sex jobbiga år.

Det är märkligt att vi inte har ett alternativ till begreppet "klasskamrat". Vi var kanske 20 ungar i klassen och alla var definitivt inte mina kamrater. "Klassfiender" ligger närmre till hands, men det ordet är ju reserverat för andra ändamål.

"Hej! Det var länge sedan jag såg dig.", sa jag när en av mina träningskompisar klev in i omklädningsrummet. "Det har varit mycket på jobb.", sa hen. "Du vet hur det är." Vi nickade i samförstånd och bekräftade att vi båda tillhörde gruppen som vet hur det är att ha mycket att göra på jobb. Jag ljög.

Jag vet ju hur det är att ha mycket att göra, men jag kan inte riktigt förstå varför det är så viktigt för så många. Var och varannan människa jag pratar med har mycket att göra på jobb. Det är som om hela deras värde mäts utifrån hur mycket de har att göra på jobb.