Målgången i ett 100-meterslopp varar en hundradels sekund, medan loppet varar i 10 sekunder. Målgången i ett projekt varar kanske en dag, medan projektet varar i flera månader. Varför är vi då så sjukligt besatta av målgången och så totalt ovilliga att njuta under resan dit? 

Hela mitt liv har bestått av påhittade deadlines. "Vi ska vara på kalas klockan tre, skynda dig", brukade min mamma säga. "Rapporten ska vara inne senast vid midnatt på onsdag", brukade en av mina överordnade säga. "Projektet ska vara klart den 25 maj, annars har vi misslyckats". Exemplen är många och frustrerande, irriterande och fullständigt onödiga.

 

Tänk om kickoffen i projektet kunde handla om hur kul vi ska ha.

De flesta motivationsteorier brukar lyfta fram människors medfödda behov av att lyckas. Det stämmer säkert att vi har ett sådant behov, men det behöver inte innebära att vi måste arbeta mot påhittade mål. Livet både i och utanför arbetet skulle bli mycket roligare och mer givande om vi kunde njuta av resan. Tänk om kickoffen i projektet kunde handla om hur kul vi ska ha. Vad skulle hända då? Istället för att fokusera på vilka aktiviteter som ska göras när, för att vi ska åstadkomma vad och vara klara då, skulle vi kunna brainstorma kring hur vi gör arbetet så roligt och utvecklande som möjligt.

Jag har nämligen lagt märke till att jag aldrig blir stressad när jag ägnar mig åt något jag tycker är kul. När jag har kul och befinner mig i flow ägnar jag mer tid åt uppgiften och skapar kreativare lösningar. När jag tvingas arbeta med en blåslampa i rumpan lider jag under hela resan och arbetet går paradoxalt nog långsammare. När jag njuter av resan når jag målet snabbare än om jag bara fokuserar på målet.

Nu finns det en och annan vinnarskalle där ute ute i den riktiga världen som kommer att påstå att hela livet är en tävling. Om man inte kan vinna mot någon, så är livet inte värt att leva. För att vinna måste man tävla och för att tävla måste man ha en deadline och ett mål. Jag är beredd att hålla med till en del, men inte fullt ut. Även vinnarskallar måste njuta av resan och jag är övertygad om att de gör det. Om tävlingsmänniskor inte hade gillat att pressa sina gränser så skulle de ju kunna uppnå tävlingsmomentet genom att spela sten-sax-påse.

Jag är övertygad om att vi kommer att nå målen lättare och snabbare om vi slutar fokusera på dem.

Så vad har då detta med ledarskap att göra? Väldigt mycket, faktiskt. Många chefer jag träffar är oerhört målfokuserade och de verkar bara ha debiteringsgrad, milstolpar, vinstmarginal och andra hitte-på-mål i huvudet. När jag frågar dem hur deras drömjobb skulle se ut, så svarar samma chefer att de vill ha ett liv utan debiteringsgrad, milstolpar, vinstmarginal och andra hitte-på-mål. "Då skulle jag kunna utveckla kundnyttan och få alla medarbetare att bli högpresterande", sa en chef och jag tror att hen gjorde sig till tolk för många kollegor.

Jag är övertygad om att vi kommer att nå målen lättare och snabbare om vi slutar fokusera på dem. Så låt oss börja med att ifrågasätta den i mitt tycke sjukliga fixeringen vid mål och istället ge oss tid att njuta av resan.