Midsommarafton, sen eftermiddag. Jag befinner mig i köket och förbereder fjällrödingen för grillen. Då kommer kompis 1 ut i köket och säger "Kan jag hjälpa till med något?". "Nej tack, svarar jag." Sedan kommer kompis 2 ut i köket, ställer samma fråga och får samma svar. När kompis 3 kommer ut i köket och upprepar frågan, smäller min säkring och jag skriker "NEJ! Låt mig bara jobba ifred". Jag får lite feedback på mitt beteende från min fru och sedan får jag jobba ifred, betydligt surare än för bara några minuter sedan. Jag tycker alla dessa tillsammans-människor är skitjobbiga.

För att vara socialt accepterad som människa ska man vara lagspelare. Som barn ska man leka tillsammans och samsas. Det betraktas som hög social förmåga att kunna anpassa sig till gruppen. Det är mycket sällan, kanske aldrig, jag ser platsannonser där ett företag söker en inåtvänd analytiker som hatar att arbeta i grupp. Ska det vara så svårt för omgivningen att acceptera att jag bara vill vara ifred och göra jobbet själv?

Nu låter det kanske som om jag helst av allt skulle vilja bosätta mig i en grotta i ett extremt svårtillgängligt område, men så är det inte. Jag trivs i samvaron med andra människor, bara jag slipper att göra saker tillsammans. Gärna samtidigt och synkroniserat, men jag vill göra min del på mitt sätt i mitt eget tempo.

Kanotfärd med några andra barnfamiljer. Övernattning i tält på en äng full med koskit. Vaknar först på morgonen och tycker att fågelkvittret som bryter tystnaden är fantastiskt. Greppar spaden och går ett varv in i skogen. Fixar kaffe och två mackor och bara njuter av den begynnande värmen. Då sticker plötsligt mamman i tältet bredvid in huvudet genom vår tältflik och säger "Kom in till oss så äter vi frukost tillsammans!". Innan jag hinner klippa till med spaden hör jag min fru mumla från sovsäcken, "Jättetrevligt, vi kommer om fem minuter.". Så det blev frukost tillsammans med övriga familjer och jag fick aldrig någon chans att krypa tillbaka in i min sköna introverta bubbla.

Den chef som vågar anställa mig kommer att behöva en rejäl portion tålamod.

Men kan man verkligen ha min typ av människa på en normal arbetsplats? Hur skulle världen se ut om alla var som jag? Om jag ska tro den feedback jag har fått genom åren, så hade en värld befolkad med sådana som jag aldrig lämnat grottstadiet. Det är möjligt, men nu består inte världen av sådana som jag, tyvärr. I en värld befolkad med sådana som jag hade vi aldrig haft några storskaliga krig. Krig bygger på att vi tillsammans slår ihjäl fienden och det kan ju inte hända om vi inte gör saker tillsammans.

Den chef som vågar anställa mig kommer att behöva en rejäl portion tålamod. För det första vill jag inte bli styrd, vare sig av chef eller av grupptryck. Jag vill sköta mina arbetsuppgifter själv, på mitt sätt och i mitt eget tempo. Om det behövs samordnar jag och synkroniserar mitt arbete med andra. Möten av typen göra-saker-tillsammans avstår jag gärna från. I gengäld lovar jag att alltid ställa upp när mina kolleger behöver hjälp. Som en liten bonus kommer jag även att delta på gemensamma fikastunder och vara precis så trevlig och pratsam som situationen kräver.