Den förste som kom in sa att "jag är intresserad av jobbet, men innan vi lägger tid på en intervju ska du veta att jag arbetar för att bekosta min fritid". Den slängde jag ut. Den andre som sa samma sak åkte också ut. Den tredje var jag tvungen att anställa.

Det är inte min berättelse utan den kommer från en avdelningschef på ett stort företag. Tidpunkten var 2009 och sedan dess har det bara blivit värre. Man skulle också kunna säga att det har blivit bättre, beroende på hur man ser det. Den generation som kommer ut på arbetsmarknaden nu verkar drivas av omedelbar behovstillfredsställelse. Att ha tråkigt ses som en personlig förolämpning. Det är en naturlig utveckling av en generation som aldrig har saknat något, som är uppfödda med datorspel och vars föräldrar har arbetat sig sjuka.

En del arbetsgivare kallar den nya generationen för lat, men det är en missuppfattning. Den här generationen drivs av ett patos som går långt bortom föräldrarnas statusjakt. De vill rädda världen, göra något åt klimateffekterna, stoppa vapenexport och förbättra djurhållningen. Många av dem är veganer och vegetarianer, både av hälsoskäl och av moraliska skäl. De lägger ner enorm energi på sina intressen och på sina virtuella, sociala kontakter. Vad de däremot inte vill, så är det att bryta ryggen av sig för att uppfylla arbetsgivarens behov på chefens sätt. De är alltså inte lata, de är bara en betydligt klokare version av sina föräldrar.

Problemet är att den tidigare generationen, som nu sitter som chefer, har så svårt att fatta att det är nya tider nu. Vi tror att det fortfarande går att intervjua arbetssökande som inte vill något hellre än arbeta på mitt företag. Glöm det. Det fungerar inte längre på det viset.

Vänd på begreppen och inse att det är den potentielle medarbetaren som väljer chef, inte tvärtom

För att bli framgångsrik när du ska rekrytera den nya generationen, så måste du vända upp och ner på begreppen. Du kan inte längre kalla in dem för en intervju. Istället ska du bjuda in dem till att intervjua några utvalda chefer på företaget. Dessa chefer ska berätta vad de kan göra för den potentielle medarbetaren och kunna visa upp både CV och referenser. Självklart har den potentielle medarbetaren redan kollat upp de potentiella cheferna på LinkedIn, YouTube och andra sociala medier.

Om den potentielle medarbetaren (jag har inget bättre ord, för det är ju företaget som ansöker om att få anställa, inte tvärtom) fattar tycke för chefen är det dags att träffa de potentiella arbetskamraterna. Först därefter kan den potentielle chefen börja klämma lite på den potentielle medarbetaren och börja förhandla om villkoren för anställning.

Jag kanske låter ironisk i mitt resonemang, men jag är dödligt allvarlig. Den generation som är på väg in på arbetsmarknaden nu kräver en annan anställningsprocess och ett annat ledarskap än tidigare generationer. De får inte anställning, de tar en anställning. De kommer att stanna max tre år på första jobbet, därefter drar de vidare. Då ska de ha byggts upp till så goda ambassadörer att de själva rekryterar sin efterträdare ur sitt enormt stora nätverk.

Ledarskapet måste vridas från ett fokus på yttre motivation (belöningar, bestraffningar) till ett fokus på inre motivation (arbetet ska vara kul, intressant, utvecklande och autonomt). Den nya generationen kräver att få "levla upp" med jämna mellanrum. Det räcker inte med ett utvecklings- och lönesamtal en gång per år. Det kräver nya karriärvägar och utvecklingsprogram för medarbetare. Gammalmodiga chefer måste konverteras till nymodiga dito. Välkommen till en ny värld!