Logo HG

Den arbetslösa melankolin

För två månader sedan (2019-10-31) lade jag mitt konsultföretag i malpåse och gled in i arbetslöshet. Från dålig beläggning som konsult till aktivt arbetssökande kan tyckas vara ett kort steg, men det var ett fall rakt ut i ett vacuum.

Från en dag till en annan kollapsade mitt dagliga sociala liv. Visst finns familj och vänner kvar, men de är upptagna med annat mellan åtta och fem på vardagar. Det som tidigare var en arbetsdag med social interaktion blir nu en dag av påtvingad "ledighet" i ensamhet.

Nästan som en arbetsdag

Dagen börjar med en genomgång av diverse jobbsidor på nätet. "Det är meriterande om du har haft precis det här jobbet tidigare och om du har ett antal egenskaper som kännetecknar en ofelbar människa. Du får gärna vara en självständig lagspelare."

Efter ett par timmar är nätet genomsökt och det är dags att formulera ansökningar. Ska jag skriva att jag är en kreativ, lösningsfokuserad och prestigelös människa precis som det står i annonsen, eller är det för inställsamt? Kommer rekryteringsföretaget att skanna texten och förkasta ansökningar som saknar dessa ord? Ingen aning.

Hur mycket ska jag ta med i mitt CV och vad ska jag framhäva? 34 års arbetslivserfarenhet är inte lätt att tydliggöra på en A4-sida. En lång uppräkning av vad jag har gjort säger ju inte så mycket om vad jag kan åstadkomma på ett nytt jobb.

Det där jobbet som jag verkligen vill ha får en mer genomarbetad ansökan än de jobb som mer är långskott. Kan jag spåra vem som är anställande chef så kompletterar jag med att skicka en blänkare på LinkedIn eller mejl att jag har sökt tjänsten. Kan ju inte skada att öka exponeringen.

Arbetsdagen(!) avslutas med att bocka av alla mejl med texten "Vi har gått vidare med annan sökande.". Det är tråkigt, men ändå bättre än att inte få något besked. Det finns till och med rekryterare som skriver att de inte har möjlighet att höra av sig till dem som inte kallas till intervju. Synnerligen respektlöst!

Nej, det återstår faktiskt en sak innan dagens sökprocess är slut. Jag måste uppdatera Arbetsförmedlingens aktivitetsrapport. Den ligger nämligen till grund för att min a-kassa ska betalas ut. Det är ett ganska missvisande namn det där. Namnet "Arbetsförmedlingen" antyder ju att denna organisation ska förmedla arbeten, men det verkar inte vara den viktigaste sysslan. Huvuduppgiften verkar vara att säkerställa att människor utan inkomst verkligen försöker skaffa sig det.

Jag har en bekant i samma situation som jag, som inte hittade tillräckligt många jobb att söka en månad. Då blockerades utbetalningen från a-kassan. Den försäkring som hen betalat för att kunna överleva perioden mellan två jobb betalades inte ut. Vad blir effekten av ett sådant system? Jo, att vi tvingas producera ansökningar till jobb som vi inte har en chans att få. Arbetsgivarnas rekryteringsprocesser tyngs ner med onödiga ansökningar för att den kontrollcentral som går under namnet förmedling tror att vi hellre går på a-kassa än jobbar.

Jag får höra av välmenande kompisar att det gäller att lägga 6-8 timmar om dagen på att söka jobb. Visst verkar det rimligt, men jag undrar om det fungerar i praktiken för mig. Utbudet av utannonserade tjänster är nämligen inte tillräckligt stort för att motivera en sådan insats. Visst har en del företag länkar till spontanansökan på sina hemsidor, man svaret från dem brukar bli "kolla gärna på vår hemsida där vi anslår lediga tjänster". Hela processen är så pass nedbrytande att den behöver balanseras med något energigivande.

En tillvaro på tomgång

Långsamt, långsamt börjar nämligen den arbetslösa melankolin att bita sig fast. En sorts deppighet som inte når depressionens fulla djup, men ändå lägger ett lock över tillvaron. Mitt inre drev går på tomgång och slirar när jag inte kan göra något meningsfullt med min kreativitet. När jag inte har någon möjlighet att skapa värde känns det som om jag skrumpnar ihop.

Varje gång jag rör mig utanför hemmet möts jag av människor som jobbar. Alla verkar arbeta utom jag, nyblivna föräldrar och pensionärer. Jag kan inte identifiera mig med någon av dem. Alla framgångsrika och arbetande människor tränger sig dessutom på så fort jag slänger ett öga på LinkedIn eller andra sociala medier. Jag lade ut en video på LinkedIn där jag sökte jobb och fick en enorm respons. 17 000 visningar så här långt och massor med interaktioner. TACK till alla som gillade, kommenterade och delade. Men 17 000 visningar borde väl ge mer än en handfull kontakter och ett fysiskt möte?

Jag skulle kunna använda tid till att utveckla mig själv på något sätt, men jag vet inte i vilken riktning. Det behövs ett mål som jag kan gå igång på. Kanske skulle jag försöka bli en bättre pianist eller en skickligare fotograf, men jag hittar inget tydligt mål att sträva efter. Tid för att träna ju-jutsu och bli en bättre utövare och instruktör, skulle det vara något? Visst, men träningspolarna jobbar och det är svårt att träna självförsvar utan någon som attackerar.

Den arbetslösa melankolin äter långsamt upp mig inifrån och lämnar ett tomt skal efter sig. Än så länge är det bara en liten obetydlig kavitet i själen, men med tiden kommer hålet att bli större. Förr eller senare kommer självkänslan att börja dala och det kommer säkert att påverka mina relationer, mina ansökningar och eventuella intervjuer. Den arbetsmarknad som söker unga, energiska människor som gärna arbetar 50-60 timmar i veckan kommer att sålla bort erfarna, eftertänksamma människor som jag. Människor som lärt sig att det inte är antalet arbetade timmar som är viktigt, utan värdet som skapas. 

Tags:

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates