Logo HG

Sluta leta fel, börja leta rätt

Jag ägnade åtta år av mitt liv åt att leta avvikelser som kvalitetschef på ett internationellt IT- och managementbolag. Bra för plånboken men förgörande för själen. Det var nämligen inga verkliga avvikelser jag var ute efter, utan hitte-på-avvikelser där någon avvek från kvalitetsledningssystemet. Om avvikelsen förbättrade eller försämrade resultatet spelade ingen roll, det var en avvikelse lik förbannat och den skulle dokumenteras och åtgärdas.
 
Under åren som kvalitetschef var jag en del av ett system, där det var viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Kanske kan jag skylla på ungdomligt oförstånd, jag var 35-36 år bara när den resan började, men det är inte hela sanningen. Jobbet passade nämligen min hjärna alldeles utmärkt. Jag är, som alla andra, en ättling till de förfäder som överlevde länge nog för att fortplanta sig. Dessa förfäder var nog inga solstrålar och patologiskt positiva individer. Istället var de uppmärksamma på avvikelser i omgivningen som signalerade fara och deras gener har sedan fortplantats. De mer sorglösa individerna blev antagligen uppätna i tidig ålder.
 
Så jag är en evolutionär framgångssaga med en enastående förmåga att se fel och tyvärr, måste jag säga, en enastående oförmåga att uppfatta det som är rätt och vackert. Jag ser den obäddade sängen, skulle man kunna säga, men missar skönheten i den bäddade. Kanske inte den bästa metaforen, man jag tror du förstår vad jag menar.
 

Föräldrar förändras från supportrar till kritiker

 
När vi blir föräldrar för första gången händer något märkligt i hjärnan. Vi ser bara skönhet. Den lille skrynklige rödrosa figuren kan skita på oss och vi tycker bara det är gulligt. Vår nya bebis är det vackraste som någonsin kommit ur ett sköte. Alla andra bebisar är fula i jämförelse med vårt praktexemplar.
 
Den här föräldraberusningen håller i ungefär två år, sedan börjar vi leta fel. När barnet börjar gå vid knappt ett års ålder, är det bara positiv förstärkning som gäller. Hurrarop, leenden och kramar vid varje lyckat staplande steg. Ingen skulle komma på idén att skälla på ungen när hen ramlar på väg mellan soffan och fåtöljen. Men vid tvåårsåldern börjar vi kritisera. Det är fler "gör inte så" och "aja baja", än "bra, du kan".
 
Föräldrabeteendet att kritisera istället för att berömma kulminerar under tonåren. När barnet, eller ungdomen som vissa föredrar att säga, börjar sprattla sig loss och ifrågasätta föräldrarnas överhöghet, kommer vi att excellera i kritik. Vi påtalar alla möjliga fel och glömmer totalt bort att berömma allt som är rätt. Sedan blir vi bekymrade och undrar varför tonåringen inte kommunicerar.
 
Tonårsförälderns absoluta favorit när det kommer till beteendepåverkan är bestraffningen. Inte så att vi prylar upp ungen, även om det säkert förekommer, men vi sättare väldigt snäva ramar och plockar bort förmåner. Indragen veckopeng, minskad skärmtid (ett nutida tortyrmedel) och långa utskällningar är exempel på modernt föräldraledarskap. Om vi hade behandlat anställda på ett företag på samma sätt, hade det betraktats som ett arbetsmiljöproblem.
 
Vi bygger upp familjeledningssystem på samma sätt som företag bygger kvalitetsledningssystem. Någon, förälder eller chef, bestämmer vad som är rätt beteende och sedan jagar vi avvikelser. Hur tusan har vi kunnat hamna så snett?
 
När dessa hårt kritiserade barn så småningom växer upp och blir chefer, tycker jag mig kunna spåra föräldrarnas uppfostringsmetoder i deras ledarskap. Det är naturligtvis bara en tolkning, för jag vet ju inte med säkerhet hur deras uppväxt har varit. Skulle jag få en inblick i den så är det dessutom bara ena sidan jag får tillgång till. Den är synnerligen subjektiv.
 

Positiv förstärkning är bra, riktigt bra

 
Vi vet, eller tror oss veta, att positiv förstärkning är bra mycket bättre än klander och bestraffningar, när vi ska påverka människors beteenden. Det finns ett forskningsområde som kallas OBM, Organizational Behavior Management, som har ägnat sig åt just detta. Jag har skrivit om detta tidigare (http://ledarstilsexperten.se/58-arligt-talat-ledare-tror-du-pa-fullt-allvar-att-kritik-ar-effektivare-an-berom). Men för att kunna berömma och visa uppskattning för rätt beteenden måste vi lära oss att se dem. Då kan vi inte ägna all vår uppmärksamhet åt avvikelser och hitte-på-fel. Då måste vi byta fokus.
 
När du leder andra människor och det ingår i jobbet att påverka deras beteenden i en eller annan riktning, ska du vara mycket uppmärksam på rätt beteenden. Exakt vilka de är får du försöka räkna ut själv. När du ser rätt beteenden ska du förstärka dem genom att visa uppskattning i någon form. Beröm, ett leende eller kanske en klapp på axeln. På ett företag jag arbetade med var jargongen så hård att det närmaste beröm man kom var "det där var ju inte helt skituselt iallafall". Hitta ett sätt att visa uppskattning som känns naturligt för dig och som blir äkta för medarbetarna.
 
Det är faktiskt samma sak med tonåringar. Var mycket uppmärksam och när disken för en gångs skull plockas undan, ska du snabbt visa uppskattning. Vi kallar det för en social förstärkare och den fungerar både på tonåringar och på medarbetare. 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates