Logo HG

Konsulten som sköt sig själv i foten

Det är nu (2019) tretton år sedan jag började konsulta i egen regi. Min personliga utvecklingsresa har varit fantastisk och jag har slipat bort många kantigheter under färden. Jag ändå minnas några tillfällen med fasa och undrar om min feedbackteknik är så vass som den borde vara.

Syreförbrukaren

Vi hade samlat ett gäng från ett företag för att ägna oss åt grupputveckling. Tillsammans med en kollega hade jag riggat övningar som gick ut på att alla skulle lära känna sig själva och sina arbetskamrater en aning bättre. Det flöt på ganska bra, även om vi hade en deltagare som tog mer än sin andel av syret i rummet. Sent på eftermiddagen första dagen genomförde vi en övning med ett visst tävlingsmoment. Deltagarna delades in i grupper och det gällde att lösa ett problem så rätt som möjligt.

Alla grupper utom en löste uppgiften tillfredsställande och jag noterade att syreförbrukaren fanns med i gruppen som körde i diket. När vi diskuterade resultatet blev det tydligt att syreförbrukaren hade vilselett sin kompanjoner. Hen hade hävdat att hen visste mer än de andra om hur den här typen av uppgifter skulle lösas på bästa sätt. I själva verket hade hen inte en susning och hela gruppen blev lidande.

Jag lyfte upp beteendet att ljuga för sina arbetskamrater och frågade om hen brukade göra detta även hemma på jobbet. Det blev dödstyst i rummet. Kylan spred sig och jag var körd. Hela gruppen tog syreförbrukarens parti och det var det sista jag gjorde åt den kunden.

Chefen som visste bäst

När jag arbetar med att utveckla mina adepters humana ledarstil, träffar jag ibland på människor som tänker rätt och gör hyfsat rätt, men ändå inte får till det. Det brukar synas i ögonen på dem, för de har hög ambitionsnivå men det är något som saknas. Ibland landar dessa adepter i beslutet att de inte ska vara ledare och ett sådant beslut stöttar jag om jag håller med.

Det finns också adepter som verkligen vill vara ledare, men som inte lyckas behålla chefens förtroende. "Berätta att hen måste...", kan det låta från chefen. När jag hör den början på en mening brukar jag dra öronen åt mig. "Det är inte jag som ska säga det,", svarar jag vanligtvis, "det är du som är chefen." I de allra flesta fall brukar polletten trilla ner och jag slipper agera budbärare.

Vid ett tillfälle lyckades jag inte nå fram till chefen, utan träffade min adept med en lång lista budskap från hens chef. Jag visade aldrig listan utan vi diskuterade istället chefens ledarskap. Då trillade polletten ner hos mig. Det var chefens ledarskap som var problemet.

Nu stod jag inför ett dilemma. Jag kunde fortsatt mina sittningar med adepten och plockat hem arvodet. Eller så kunde jag göra lite verklig nytta, men då måste jag ge chefen feedback. Jag valde det sistnämnda och det var inte mitt mest lyckade möte. Chefen tittade på mig och hävde ur sig ett långt försvarstal. Det var det sista jag gjorde åt den kunden.

Mentalt prostituerad

Nu är det tack och lov inte så ofta jag råkar trigga igång en riktig snedtändning, men det händer. Jag befinner mig en situation och upplever att problemet ligger under ytan och att alla skulle tjäna på att det lyfts fram. Det uppstår ett vägval som är ganska enkelt: säg något eller var tyst. Jag har väldigt svårt att vara tyst.

En gång hade jag två systemägare med i samma IT-projekt. De påstod att de var överens, men jag hörde helt olika budskap från dem. I det läget fanns det inget alternativ annat än att lyfta frågan, så det gjorde jag. Det var det sista jag gjorde i det projektet. De insåg att jag nog hade rätt, men istället för att ta konflikten med varandra avrättade de budbäraren.

Jag blir obstinat när jag upptäcker att människor som har hyrt in mig för att tänka, försöker tala om för mig vad jag ska tänka. Det är inte mental prostitution jag ägnar mig åt. Det är rådgivning, utveckling och utbildning. En gång sa en konsultkollega till mig att "så där skulle jag aldrig våga säga till en kund". Jag vet fortfarande inte om det var VAD jag sa eller HUR jag sa det som kollegan reagerade på. Kanske en kombination.

Rådgivning är riskabelt

Att se sig själv som rådgivare är en aning riskabelt. Blir det fel när någon följer mina råd, så kan jag få skulden. Nu lämnar jag ju inga garantier för att det jag säger är 100% rätt. "Du skulle kunna testa att..." är vanligare än "gör så här". När man har med människor och deras känslor och beteenden att göra finns det inga säkra lösningar.

Samtidigt vill jag inte glida över i coach-facket och bara arbeta med frågor utan att ge råd. Det tycker jag skulle vara slöseri med min briljanta analytisk förmåga och totala brist på diplomati.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates