Logo HG

Hur mycket öppenhet tål en arbetsrelation?

Vi hade arbetat ihop ett tag och vår inbördes relation blev alltmer öppen. Vi började känna varandra och öppnade våra respektive flöden i sociala medier. Långsamt men obevekligt började tvivlet gnaga hos mig. Våra grundläggande värderingar låg en bra bit ifrån varandra.

I olika gruppdynamiska modeller antyds att den högpresterande arbetsgruppen måste ha ett stort mått av öppenhet. Exakt hur öppet och vad man ska vara öppen med är inte helt självklart, men öppenhet ska vara en förutsättning för grupp-prestation. Kan det vara så att för stor öppenhet istället är en väg till konflikt?

Låt oss anta att vi har två arbetskamrater som trivs ihop och som samarbetar bra. De följer varandra på sociala medier och en dag lägger den ene upp ett inlägg som är starkt kritiskt till alla religiösa yttringar. Kamraten är djupt troende och verksam i en frikyrka. Den senare reagerar starkt och kommenterar inlägget. En tredje person svarar på genmälet genom att lägga upp en länk till en video där en brittisk ateist och evolutionsbiolog fullständigt pulveriserar en kristen meningsmotståndare. Den ateistiske arbetskamrat gillar länken.

Är det tänkbart att de djupa värderingsskillnaderna, som hittills varit dolda, nu kommer att påverka stämningen mellan de två arbetskamraterna? Att den ene är ateist och den andre är djupt troende påverkar inte arbetet, men kan de acceptera varandra?

Det är inte så svårt att tänka sig massor av värderingsskillnader som skulle kunna påverka relationerna på arbetsplatsen. Den homosexuelle som arbetar med en homofob. Invandraren och rasisten. Moderaten och Vänsterpartisten.

Gruppdynamiska modeller som FIRO och Tuckmans norming-storming-forming- performing utvecklades innan sociala medier fick genomslag. Jag undrar om de skulle kommit fram till samma resultat om de hade vägt in betydelsen av t.ex. Facebook. Skulle rollsökningsfasen i FIRO sett annorlunda ut om man kunnat följa team-medlemmarnas Instagramflöde?

Är den totala öppenheten mellan arbetskamrater bra eller dåligt för klimatet på arbetsplatsen?

Det händer med jämna mellanrum att jag ser inlägg på sociala medier och studsar till. Hur kan en människa som jag gillar dela ett i mitt tycke sinnessvagt inlägg eller företräda en så horribel åsikt. Jag märker att jag omvärderar människor baserat på deras inlägg. Men det går även åt andra hållet. Ibland börjar jag gilla människor mer när jag har följt deras inlägg.

Men tillbaka till den ursprungliga frågan: är den totala öppenheten mellan arbetskamrater bra eller dåligt för klimatet på arbetsplatsen? Skulle det vara bättre att inte veta vilka skumma åsikter som döljer sig inom de människorna man jobbar med? Ska vi begränsa öppenheten till arbetsrelaterade frågor och lämna det mer personliga utanför jobbet?

Patrick Lencioni beskriver de ibland förödande effekterna av förtroendeklyftor i en ledningsgrupp (Fem felfunktioner i en grupp). Men finns det något som säger att jag inte kan lita på en fullblodsrasist eller en homofob eller en fundamentalistisk kristen? Vi kan väl ha en bra arbetsrelation även om vi inte delar åsikter i alla frågor?

Jag tror att det går att ha en bra arbetsrelation med människor som inte delar mina värderingar, så länge vi inte för upp det på ytan. Det krävs en form av taktisk blindhet och dövhet. Så snart alltför stora olikheter kommer upp i ljuset kommer det att börja gnaga som en sten i skon. En sådan sten gnider ganska snart hål på skinnet och det är inte så lätt att hitta ett skavsårsplåster som hjälper. Till sist börjar relationen halta och då försvåras samarbetet.

Jag har inget svar på frågan om hur mycket öppenhet en arbetsrelation tål, men vi måste nog försöka reda ut den. Det skrivs mycket om att företagets värdegrund ska stämma överens med den enskilde medarbetarens värderingar. Huruvida enskilda individers värderingar måste matcha varandra, pratar vi inte lika mycket om. "Vi är väl vuxna människor?", brukar det heta när saken någon gång förs på tal. Det brukar också dyka upp någon patologiskt positiv snubbe som hävdar "Jag kan arbeta med alla.". Antingen saknar den personen självinsikt eller så är det en rejäl kappvändare, för hen brukar ha svårt att arbeta med mig och det sägs vara mitt fel.

Jag ser bara två vägar att gå, men det kan ju finnas fler. Antingen begränsar vi vår närvaro på sociala medier och håller arbetskamrater och kunder ute, eller så accepterar vi att vi inte kan arbeta med alla. Taktisk blindhet och dövhet känns mindre tilltalande. En mig närstående person uttryckte det väl och det få bli slutorden: "Man kan ju inte jobba med vilken rövhatt som helst!".

Tags: ,

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates