15% engagemang är kanske tillräckligt bra

Skriv ut

Med jämna mellanrum berättas det om studier som hävdar att bara en bråkdel av medarbetarna är motiverade eller engagerade i företagets utveckling. Ofta hänvisas det samtidigt till andra studier som påstår att den ena eller den andra metoden kan höja motivation och delaktighet, vilket kommer att öka produktivitet och lönsamhet. Inte sällan har författaren till inlägget eller artikeln lösningen och hen kommer gärna ut och genomför den mot rimlig ersättning. Det formuleras kanske inte så krasst, men det är andemeningen.

Men tänk om vi drar felaktiga slutsatser från statistiken. Kanske skulle vi problematisera frågeställningen mer än vi gör och inte bara konsultsälja med lösryckt statistik. Kan det vara så att 15% engagerade medarbetare räcker för att driva företaget framåt? Resten kanske kan vara lagom engagerade i sina arbetsuppgifter och strunta i företagets utveckling?

Jag drev för en tid sedan en workshop där företagsledningen skulle presentera företagets affärsidé, mål och vision för medarbetarna. Efter presentationen diskuterade alla vad som behövde göras för att man tillsammans skulle nå målen och sträva mot visionen. Det kom inga revolutionerande svar. Företagsledningen hade redan allt på sin lista utom en punkt: "högre löner". Ungefär vad jag hade förväntat mig.

En äldre hantverkare kom fram i fikapausen och sa "Det här är bara trams. Vi ska inte syssla med så'nt här.". Jag blev en aning provocerad och frågade varför han inte tyckte att han kunde tillföra något. Svaret blev både klokare och djupare än jag hade förväntat mig.

Idag blir man inte avrättad om man inte tror på jämnare könsfördelning, men man blir inte populär.

"För det första", sa han, "kan jag inte påverka så mycket. För det andra tycker jag inte att kvinnor har i det här jobbet att göra.". Den andra meningen fick mig att studsa, för en jämnare könsfördelning stod på företagsledningens att-göra-lista. Det finns väl få saker som är så politiskt inkorrekta som att inte tro på jämnare könsfördelning. Under andra världskriget avrättade man tyskar som inte trodde på slutsegern. Det betraktades som defaitism. Idag blir man inte avrättad om man inte tror på jämnare könsfördelning, men man blir inte populär.

Den gamle hantverkaren tittade på min förvånade uppsyn. "Ta det nu på rätt sätt.", sa han. "Det finns massor av saker som kvinnor kan göra på det här företaget. Det blir trevligare stämning med kvinnor i rummet. Men mitt jobb är tungt och skitigt och det är inte så många kvinnor som orkar med det. Visst finns det hjälpmedel för tunga lyft, men det är inte alltid vi kan använda dem i trånga utrymmen. Det blir mycket lättare att jobba och det går mycket snabbare med några starka grabbar."

Den här killen hade utan tvekat hamnat bland de oengagerade i statistiken. Han var inte intresserad av företagets utveckling, så länge han hade ett jobb att gå till. Men han hade faktiskt fel i en sak. Han var engagerad i företagets utveckling. Han hade funderat mycket på hur det praktiska arbetet som just han utförde skulle bli så bra som möjligt. Men när vi samlades i en stor grupp och diskuterade mål och visioner, var han helt bortkopplad. Om företagsledningen hade lyssnat på honom hade de fått en viktig pusselbit i sitt strategiarbete. Kanske skulle man inte sträva efter en jämn könsfördelning på hela företaget. Avdelningen för skitiga och tunga lyft skulle kanske bemannas med starka grabbar. Möjligen inte politiskt korrekt, men rätt för det här företaget.

Ingen annan drivkraft, bara lön. Skulle det vara illa?

Det här företaget hade ungefär 200 medarbetare. Det innebär att om 15% kände sig engagerade i företagets utveckling, rörde det sig om 30 personer. Anta att övriga enbart gick till arbetet för att få lön. Ingen annan drivkraft, bara lön. Skulle det vara illa? Ja, enligt gängse normer skulle det nog vara det. Men i praktiken då? Innebär det att medarbetarna är oengagerade och kanske flyr ansvar? Nej, jag tycker inte det. Det handlar om människor som tar ett stort ansvar för sina respektive familjers försörjning. Några kanske är engagerade i ideella föreningar på fritiden och tränar barn och ungdomar i diverse idrotter. Någon kanske tar hand om sina åldrade föräldrar och någon kanske har ett barn med speciella behov. De tar ansvar, men tycker inte att företagets utveckling är deras grej.

30 personer som arbetar för företagets långsiktiga utveckling plus 170 personer som kommer till jobbet och levererar 8 timmars insats varje dag borde vara ganska bra. Det behöver ju inte innebära att 170 personer lider och vantrivs. Det kanske snarare är så att de är på precis rätt plats. Att vi som är konsulter tror att alla livets glädjeämnen handlar om att utvecklas på jobbet, behöver ju inte innebära att alla ser det så.