Logo HG

Arbeta långsamt och njut eller hur jag blev en introvert sengångare

För femton år sedan gjorde delar av min hjärna och resten av min kropp revolt. De satte sig upp mot pannlobens tyranni och stängde ner systemet. Jag gick helt enkelt in i väggen.

Varje gång jag försökte tänka en redig tanke, alltså använda de funktioner i hjärnan som vi tror sitter i pannloben, satte sig resten av kroppen till motvärn. Magen reagerade genom att skicka intensiva smärtsignaler och och det utvecklades till ångest. Hjärnan bäddade in pannloben i bomull och det kändes som att gå omkring lätt berusad hela tiden. Trots att ingen alkohol var inblandad.

Det var hemskt att inte kunna tänka. Allt det som skapade min självbild och som utgjorde grunden för mitt arbete, var utom räckhåll. Till sist var jag tvungen att inse faktum och låta mig bli sjukskriven.

Det första jag slutade med var att ta emot telefonsamtal och läsa mail. Jag trodde i min oändliga enfald att jag skulle kunna följa med i vad som hände på jobbet medan jag var sjukskriven. Nej, det gick inte. Magen och de primitiva delarna av hjärnan straffade mig direkt.

Det andra jag fick sluta med var att läsa facklitteratur. Sådan litteratur kräver ett visst mått av tankeverksamhet och det accepterades inte av den revolterande kroppen. Enbart skönlitteratur som krävde närvaro i nuet accepterades, trots pannlobens protester.

Jag gick hemma och hade förmånen att få ägna tid åt en ny familjemedlem. Vårt tredje barn som verkligen kunde konsten att koppla ur pannloben. Eller, något korrektare uttryckt, ännu inte hade kopplat in den. Otroligt välgörande för själen. Han tvingade mig att sänka tempot och vara i nuet. Det var inte förhandlingsbart.

Ingen mail, inga telefonsamtal, ingen facklitteratur och ett energigivande spädbarn. Det borde ha räckt för att återställa den kognitiva förmågan. Men nej. Det krävdes mer. Mycket mer. Eller jag kanske skulle säga att krävdes mindre av allt. Utom möjligen vila, som det krävdes mer av.

Varje form av parallellbearbetning drog igång stressystemet. Jag kunde alltså bara göra en sak i taget. Min självbild som den effektive, snabbe och intelligente chefen krackelerade alltmer. "En sak i taget" blev nu en fråga om överlevnad. Jag blev till en typ av människa som jag innerst inne föraktade. En ineffektiv typ som inte kunde byta blöja och hålla en konversation igång samtidigt. Min fru konstaterade att det inte gick att prata med mig när jag gjorde något, för då stannade jag bara upp. 

En tillvaro i slow motion

Nu visade det sig att det inte bara var förmågan till mulitasking som hade försvunnit. Min förmåga att arbeta snabbt var också borta. Så fort jag höjde tempot en aning, plockade kroppen ner mig. Jag hade blivit den mänskliga versionen av en sengångare.

För att motverka stressreaktionerna började jag göra allting i slow motion. Jag borstade tänderna långsamt. Jag rörde mig långsamt. Jag tänkte långsamt de få ögonblick jag klarade av att tänka. Det var inga problem att hålla rätt hastighet. Så snart jag närmade mig gränsen, skickade min interna polis med fartkamera en smärtsignal från magen, följt av en rejäl dos ångest. Ett mycket effektivt reglersystem som höll tempo och ambitionsnivå nere.

Under rehabiliteringen blev jag allt mer introvert. Behovet av att få gå in i den egna bubblan blev större och större. Kanske är det ett personlighetsdrag jag alltid har haft, men blundat för. Kanske utvecklades det vid den här tiden. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag upptäckte hur viktigt det var för mig att skärma av alla yttre intryck. Att få vara i den egna tankebubblan blev en del av min rehabilitering.

I takt med att de sociala interaktionerna drogs ner, började jag hitta tillbaka till gamla passioner som legat i träda. Bakom kameran kunde jag skapa i mitt eget tempo. Andras bilder, som jag studerad på fotosidan.se, blev till kittlande inspiration i mitt eget bildskapande. Jag lärde mig se och komponera bilder, till en nivå som jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppnå. På köpet blev jag medveten om all den skönhet som naturen omger oss med. Den hade jag bara tagit för givet i mitt tidigare liv.

Med kameran i en rem runt halsen, kunde jag studera måsar och änder i timmar. Det var ett slags meditativt tillstånd som infann sig medan jag väntade in precis rätt ögonblick att trycka av. Jag lärde mig tolka och förutse fåglarnas beteende, så att jag fick bilden jag ville ha. Nja, kanske inte exakt den bild jag såg för min inte syn, men en hyfsat bra avbild.

Vid pianot började jag släppa fram min egen musik. Den musik som fanns inom mig. Jag vågade tro på mina egna tolkningar och accepterade mina tekniska begränsningar. Att behärska Chopin fanns inte inom räckhåll, men en anständig version av en Billy Joel-låt kunde jag i alla fall åstadkomma. Genom att sluta sträva efter perfektion i andras öron och istället vända lyssnandet inåt, blev jag en bättre pianist. Nja, kanske jag ska kalla det pianist-wannabe.

Både fotograferandet och pianospelandet är långsamma aktiviteter som bara kan göras i nuet. De kräver koncentration och närvaro, vilket var precis vad min hjärna behövde för att läkas. Jag lärde mig att arbeta långsamt och njuta.

En lång resa mot mitt sanna (?) jag

Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet i samma form som innan jag nådde väggen, men så blev det inte. Istället handlade en del av läkningsprocessen om att acceptera den nya version av mig själv som jag blivit, men inte gillade. En introvert sengångare som bara kunde fokusera på en sak i taget.

Nu, 15 år senare, undrar jag om det verkligen var en ny version av mig själv jag såg. Kanske var det mitt rätta barfota-jag som äntligen tilläts att titta fram. En nertryckt personlighet som fått ge vika för omgivningens förväntningar på tok för länge. Till slut krackelerade masken och dess bärare körde rakt in i väggen. Nej, rakt igenom väggen. Jag kom ju faktiskt ut på andra sidan.

Någonstans i karriären hade jag tappat bort mig själv. Jag hade kastat mig in i en ledarkarriär, trots att jag inte var speciellt bra på att stå i frontlinjen. När jag idag blickar tillbaka på 30 års yrkesliv, ser jag att det enda jag verkligen saknar är att programmera datorer. Jag saknar inte de olika ledarroller jag haft. Jag saknar inte forskningen på Försvarets Forskningsanstalt, som numera heter FOI. Jag saknar inte livet som kvalitetschef på det stora IT-bolaget. Jag saknar programmering.

Jag är nämligen som lyckligast när jag ostörd får tänka, analysera och se samband. När jag kan skapa tid att låta tankarna flyga i min introverta bubbla, för att emellanåt gå ut i den yttre världen och låta min extraverta sida komma till sin rätt. Det var detta jag fick göra under min tid som programmerare. Det är detta jag gör när jag fotograferar och spelar piano. Det är detta sinnestillstånd jag hela tiden strävar efter. 

Numera infinner sig ett sådant kontemplativt sinnestillstånd även när jag skriver. Jag är en sökare som ständigt letar nya insikter och när dessa insikter sätts på pränt känner jag att jag har åstadkommit något. Den digitala revolutionen har gjort det lätt för mig att sprida mina alster och att få respons på dem. Det är få kickar i livet som går upp mot känslan som uppstår när någon säger "jag läste vad du skrev". 

Skrivandet blir en brygga mellan min introverta och min extraverta sida. Sociala medier gör att jag kan kommunicera extravert inifrån min introverta bubbla. En långsam kommunikation som medger tid för eftertanke, vilket tilltalar min sengångarpersonlighet. Baksidan är att det lättare uppstår missförstånd när röstläge och mimik inte är med, men det får jag leva med.

Var finns det plats för en så'n som jag?

Jag frågar mig om den hårda träffen med väggen för 15 år sedan gjorde mig till den jag är idag, eller om den bara avtäckte den människa jag redan var, men hade gömt (glömt). Frågan kommer aldrig att få ett svar, för det är omöjligt att veta vad som skulle hänt om mitt liv hade tagit en annan vändning. 

Jag är den jag är just nu, men jag undrar om det räcker? Finns det plats för en introvert sengångare som bara kan göra en sak i taget i vårt hetsiga samhälle? Var finns det plats för mig?

Nästan alla människor jag träffar har så mycket att göra att de inte hinner göra det de måste göra. Om de inte hinner göra det de måste göra, kan det väl inte finnas tid till att göra det de vill göra? Det låter som en beskrivning av helvetet på jorden, tycker jag.

Platsannonserna är tydliga på vad det är för typ av människor som är gångbara på arbetsmarknaden idag: sociala och stresståliga människor som gillar att ha många bollar i luften. Människor som tycker att maj och juni med sina fyradagarsveckor är slöseri med tid. Alltså precis min raka motsats. Aldrig söker man introverta, reflekterande människor som behöver tid att fördjupa sin tankar. Aldrig söker man mig.

Nej, nu blev det en aning för djupt även för mig. Jag har kunnat ägna flera timmar åt denna betraktelse, så vad har jag att klaga på? Ingenting alls. Klassisk musik i högtalarna, cappuccino i koppen och en konjak i kupan. Familjen i trygghet och en varm sommarkväll på uteplatsen 150 meter från havet. Just nu i detta ögonblick är livet perfekt. 

Om du har orkat läsa hela vägen hit så ge mig en kommentar. Lavett eller smekning är lika uppskattat, för du har just kvalat in på min lista över människor jag gillar. Tack!

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates