Logo HG

På spaning efter ledarskapets ursprung - allt handlar om överlevnad och fortplantning

Varför har vissa människor en så stark vilja att böja andra människor efter sin vilja? Varför är vissa människor så benägna att följa en ledare, att de är beredda att dö på kuppen? Vad är ledarskapets ursprung? Tre frågor som kanske kan upplevas som fullständigt ointressanta, men som jag tror kan leda fram till en djupare förståelse av fenomenet ledarskap.

Jag har utövat ledarskap i praktiken och jag har studerat ledarskap i teorin. För mig handlar ledarskap om att påverka andra människors beteenden och det finns en uppsjö av källor och forskningsområden att hämta inspiration ifrån.

Klassisk retorik har lärt mig att påverka med det talade ordet. Situationsanpassat ledarskap har lärt mig att kombinera ett styrande och ett stödjande ledarskapsbeteende. Motivationsteorier har gett mig nycklar till varför människor gör som de gör. Ingenstans hittar jag svaren på de tre frågorna.

Jag tror att svaren måste sökas långt, långt bak i människans ursprung och kanske ännu tidigare. Så långt bak att vi inte kan leta i skriftliga källor eller söka svar genom att studera nutida människors beteenden. Vi behöver ta oss tillbaka till en tid som bara kan besökas i fantasin och vi måste ägna oss åt spekulationer och mer eller mindre välgrundade gissningar.

Behov

Bland moderna förklaringsmodeller för mänskligt beteende framstår behovsteorierna som rimliga. Vårt beteende styrs enligt dessa teorier av våra behov. Vi söker helt enkelt behovstillfredsställelse och hjärnans belöningssystem premierar oss när våra behov tillfredsställs.

Vad skulle då det allra första behovet kunna vara? Ett behov som funnits sedan långt innan homo sapiens började vandra på jorden, för någonstans mellan 200 000 och 300 000 år sedan? Ett rimligt antagande skulle kunna vara överlevnad. Beteenden som ökar våra möjligheter att överleva borde vara väl värda att utveckla.

Om arkeologerna har rätt så var de första människorna samlare och jägare. De levde troligen i ganska små grupper och var beroende av varandra för sin överlevnad. Vad fanns det i en sådan grupp som skulle kunna utveckla ledarskaps- och följarbeteenden? Kanske behovet av att hålla sams.

Kan det vara så att dessa tidiga människor, redan i förstadiet till homo sapiens, ibland gnabbades och bråkade? Kanske blev konflikter ibland så stora att de riskerade att splittra gruppen och därmed hotades allas överlevnad? Det är inte helt långsökt att tänka sig att någon individ, med diplomati eller med våld, hindrade konflikten att eskalera. En ledare.

Än idag förefaller det som att arbetsgrupper sätter harmonin före uppgiften. En nedärvd rädsla för att gruppen ska splittras och därmed minska allas chanser att överleva, kanske påverkar oss även i ett modernt arbetsliv.

Makt

Om behovet att överleva möjligen förklarar varför vi är benägna att följa en ledare, så förklarar det inte behovet att leda. Det finns ju uppenbarligen människor som söker makt och som är mycket ovilliga att släppa ifrån sig denna makt när de väl har fått den. Varifrån härstammar denna drift?

Finns det andra basala behov än överlevnad som påverkade oss redan i människans gryning? Om vi ser överlevnad i mikroperspektiv, så handlar det inte enbart om individens överlevnad. Det handlar också om genernas överlevnad. Då hamnar fortplantningsbehovet i sökarljuset.

Att fortplanta oss är så starkt kopplat till njutning, att det är en nästan ohejdbar kraft. Hos många flocklevande däggdjur hittar vi alfahannar och alfahonor som styr sin flock. Striden för att bli alfahanne utmynnar inte sällan i dödliga konsekvenser för förlorarna och fri tillgång till honorna för vinnarna.

Kan det vara så enkelt att sökandet efter makt i grunden handlar om att få sprida sina gener? En lejonhanne som tar över ett revir dödar ibland flockens ungar. Det leder till att honorna blir tillgängliga tidigare och han får en chans att sprida sina gener. Han har förmodligen ingen aning om varför han gör som han gör, men belöningen blir ett ohämmat kopulerande och säkerligen ett stort mått av njutning.

Även idag kan vi uppleva att mäktiga människor upplevs som attraktiva. Det är nog ingen nackdel att vara mäktig och kraftfull om man vill bli vinnare i genspridningstävlingen. Varför skulle man då vilja släppa alla de förmåner som makten ger? Det finns väl få strider som är smutsigare än maktstrider?

Ledarskap

Om behovet att överleva som individ och som arvsanlag verkligen är ledarskapets och följandets ursprung, så verkar det finnas två olika sätt att leda. Det ena sättet är att tillfredsställa gruppens behov av överlevnad, både bokstavligt och som grupp. En sådan ledare blir utsedd av gruppen, mer eller mindre formellt, och besitter en förmåga både till diplomati och till organisering. Gruppen måste ju förutom att hålla sams också vara duktig på ett samordnat jagande och samlande. Det ligger en stor belöning i form av överlevnad och väntar för den som följer ledaren.

Det andra ledarskapet syftar till att säkra sin egen fortplantning och det kräver andra egenskaper än diplomati och organisering. Här har ledaren fördel av styrka, storlek och våldsbenägenhet. En sådan ledare äter först, kopulerar först och håller opponenterna i schack med våld. Den som inte följer ledaren hotas av bestraffning och det ultimata straffet är att inte överleva.

I våra dagar kan vi se båda typerna av ledarskap och vi har till och med gett dem namn: demokratiskt och auktoritärt ledarskap. Om resonemanget håller så har vi en ursprunglig ledarskapsinriktnig som fungerar så länge den ökar individens och gruppens överlevnad. Vi har också en ledarskapsinriktning som fungerar precis tvärt om. Den fungerar genom att hota möjligheterna att överleva för alla som ifrågasätter ledarskapet. Belöning och bestraffning, med andra ord.

Det kan väl inte vara så enkelt?

Det är klokt att vara misstänksam mot alltför enkla förklaringar. I vårt komplexa samhälle kan väl ledarskap inte reduceras till två enkla orienteringar? Skulle ledarskap och följande gå att hänföra till något så enkelt som överlevnad och fortplantning? Skulle tillämpat ledarskap bara handla om att belöna eller bestraffa?

Nja, det kanske är en alltför grov förenkling, men om vi skalar löken hela vägen in till mitten så kanske allt i slutändan ändå handlar om överlevnad och fortplantning. Ledarskap kan tillämpas på gruppens villkor eller på ledarens villkor. Jag har svårt att se något annat. I slutändan koks ledarskapet ner till en fråga om att belöna eller bestraffa. Att följa blir en fråga om att lyda för att det gynnar överlevnad, för grupp, för individ och för arvsmassa.

Men kan det fortfarande vara så att att sökandet efter makt bara handlar om att få ligga? Förmodligen inte. Det finns säkert många goda anledningar att söka makt, men dessa anledningar är nog bara sentida förklaringar. Politiker som söker makt för att kunna skapa ett bättre samhälle tar ibland till ganska smutsiga metoder. De förefaller ha en så stark vilja få makt att de använder allmänhetens godtrogenhet för att få röster. Djupt inne i urhjärnan tror jag att det är samma mekanismer bakom maktsökande idag, som har funnits sedan urminnes tider.

Om det stämmer att förutsättningarna för att bli ledare vilar på två fundament (få makten genom att verka för gruppens överlevnad eller ta makten genom att hota individernas överlevnad), så borde vi se spår av det i den politiska debatten. Det gör vi, för det finns i huvudsak två spår när rikspolitiker debatterar. Det ena spåret är att berätta om alla fördelar väljarna kan se fram emot om de röstar på ett visst parti. Det andra spåret är att berätta om alla nackdelar väljarna kan se fram emot om de inte röstar på ett visst parti. Belöning eller bestraffning.

Ledarskapsteoretiker ger också visst stöd för denna dualistiska syn på ledarskap, alltså ledarskap genom belöning eller bestraffning. Behavioristerna beskriver beteendepåverkan i form av konsekvenserna belöning eller bestraffning. Barnuppfostran reduceras ofta till en fråga om belöning eller bestraffning, för barn förväntas ju föra arvsmassan vidare (även om det kanske inte är helt uppenbart för föräldrar att det är det som är drivkraften). Målstyrningsteorin innehåller incitament i form av belöning eller bestraffning i form av utebliven belöning.

Så dagens ledarskap utövas fortfarande efter de urgamla principerna: öka chanserna att överleva eller minska dem. Gruppen väljer ledaren eller ledaren utser sig själv. Demokrati eller diktatur. Belöning eller bestraffning.

Rättvisa

Mer än 200 000 år har förflutit sedan homo sapiens började vandra på jorden. För drygt 10 000 år sedan blev vi bofasta och då verkar det som om våld mellan människor eskalerade. Arkeologiska fynd tyder på det.

Det är ganska rimligt att tänka sig att det som bofast gick att samla på sig förråd och ägodelar och att fördelningen ganska snabbt blev ojämn. Vissa blev rika medan andra hade en betydligt tuffare tillvaro. I det gamla samlar- och jägarsamhället gynnades alla av att man delade med sig av bytet. Rättvisa lönade sig. I det bofasta jordbrukssamhället lönade det sig istället att hålla på sitt. Att spara i ladorna och skapa orättvisa betalade sig, åtminstone till en början. Sedan började behovet av rättvisa att påverka.

Om ledarens uppgift i det gamla samlar- och jägarsamhället var att mäkla fred mellan gruppens individer och organisera jakten på föda, kanske ledarens roll i odlarsamhället fick en delvis annan prägel. Det största hotet mot överlevnad var inte splittring i gruppen utan plundring. Ledarens roll blev att organisera försvar eller plundring. En mer krigisk och våldsam ledarfigur mejslades kanske ut. Gruppen följde den som säkrade överlevnad och det blev legitimt att minska upplevda orättvisor genom att ta till våld mot andra grupper.

Det här motsäger inte det ursprungliga resonemanget. Ledarens uppgift ur gruppens perspektiv var fortfarande att öka möjligheterna för överlevnad. Drivkraften för ledaren var kanske fortfarande att fortplanta sig, för det skadar ju inte att vara rik och bo bra när man ska locka honor eller hannar till sitt harem. Om det sedan sker på bekostnad av "de andra" spelar inte så stor roll.

Det är fortfarande överlevnadsbehovet som styr

När vi i början på 2000-talet navigerar genom tillvaron på den relativt trygga plats vi kallar vårt hem, kanske överlevnadsbehoven har ersatts av andra behov. De allra flesta svenskar har tak över huvudet, mat på bordet och ganska få dödsfiender. Det är större chans att dö i en olycka än i ett våldsdåd.

På jobbet samverkar vi frivilligt och det finns inga spår kvar av den ledartyp som formades under homo sapiens gryning. Tror vi. Men det är fel. Vi tror att vi är civiliserade varelser, men inom oss finns samma gamla urhjärna.

Vi går in i ett möte för att diskutera några olika lösningar på ett problem och det tar inte så lång stund innan temperaturen ökar i rummet. Blodtrycket går upp och kombattanterna kämpar för att den egna idén ska accepteras av gruppen. Harmonin rämnar och ledaren går in och gjuter olja på vågorna. Antingen genom att medla eller genom att fatta ett beslut. Belöningen för att lyda blir att harmonin återställs och gruppens överlevnad säkras. Individen kan andas ut, för tillfället. 

Inom oss finns nog rädslan för att inte vara värdiga att tillhöra gruppen. Vi kämpar för att visa oss värdefulla, så att vi inte utesluts och därmed gå en långsam död tillmötes. Fullständigt irrationellt, men urhjärnan förstår inte det moderna samhället. Djupt inne i de grå vindlingarna handlar det fortfarande bara om överlevnad.

När försäljningsresultatet viker och chefen känner att det finns risk att förlora sin maktposition, piskas medarbetarna till högre prestationer. Inte bokstavligt med en niosvansad katt, men mentalt med höjda krav och påtryckningar. Långt inne i urhjärnan finns rädslan för att inte längre få vara alfaindivid och därmed förlora rätten att sprida sin arvsmassa. Hot om bestraffning eller uteblivna belöningar blir verkningsfulla medel för ledarskapet.

Långsökt? Ja, kanske. Eller inte.

Grupptryck

Det finns människor som påstår att de inte påverkas av grupptryck. Det är förmodligen en livslögn. Rätt grupp och rätt påtryckning så påverkas alla av grupptryck.

Varför fungerar grupptryck? Det finns väl ingen anledning att vika sig för gruppen, när man när som helst kan lämna gruppen och liera sig med någon annan grupp? Det handlar nog fortfarande om överlevnad. Om man tänker efter en stund, finns det ganska få livsviktiga ögonblick när man måste följa gruppen för att överleva. Inte idag i det samhälle vi lever i. Men urhjärnan vet inte det. Den tror fortfarande att uteslutning är lika med en dödsdom. Då är det säkrast att inte sticka ut eller sticka upp. Att räta in sig i ledet verkar vara en god idé.

På arbetsplatsen skapas en kultur som talar om vad man får göra och vad man inte får göra. Kulturen finns där och förs vidare till nya anställda genom muntlig tradition, belöningar och bestraffningar. Det är alltså inte den företagskultur som manifesteras i värdeord och policies det handlar om. Det där är bara ett utanpåverk. 

Nej, det finns en djupare och sannare kultur som aldrig är dokumenterad annat än i människors minnen och beteenden. Exakt samma mekanism som höll ihop den urtida samlar- och jägargruppen håller ihop arbetsgruppen. Den som bryter mot den verkliga företagskulturen blir utfryst och är därmed dömd till undergång. Nej, inte i praktiken. Inte idag. Men urhjärnan vet inte det, så den faller för grupptrycket.

De informella ledare som uppstår, så snart en grupp har bildats, skulle aldrig erkänna att deras enda mål är att få ligga. De har tillskansat sig ett beteende som ger dem följare och det tillfredsställer ett behov som de inte är medvetna om. En grupp där det finns flera informella ledare, kan ibland uppleva maktkamper och slitningar som verkar obegripliga. "Varför kan ni två inte hålla sams?", frågar man. Det kommer massor med svepande svar, men i grunden handlar det om en djupt rotad omedveten instinkt: bara alfahannen får sprida sina arvsanlag.

Omorganisationer

Det finns få saker på arbetsplatser som kan väcka lika starka känslor och reaktioner som omorganisationer. De brukar följa samma mönster. Först uppstår en strid om vilka som ska få vara alfaindivider i den nya organisationen. Utmanövrerade tidigare alfaindivider protesterar och de nya alfaindividerna hejar på. Sedan skapas oro i organisationen när personalen upptäcker att de måste ingå i nya formationer. Så snart dessa nya formationer, avdelningar, team eller vad man nu kallar dem bildats, börjar man bygga murar runt sig. Det går blixtsnabbt att ändra synen på vilka som är vi och vilka som är dom.

Så även om organiseringen av ett modernt företag kan tyckas handla om lönsamhet, effektivitet och marknadsandelar, är det urgamla mekanismer som styr människors beteenden. Några individer ger sig in i maktstriden omedvetna om att den verkliga drivkraften handlar om att sprida sin arvsmassa. Andra individer ger sig in i teambuilding utan att förstå att deras enda drivkraft är överlevnad.

Trygghet

Så här långt framstår det som att drivkraften att söka makt enbart är fortplantningsbehovet. Men det måste väl finnas andra behov, som till exempel att ha en viss kontroll på sin tillvaro eller att känna sig trygg. Säkerligen, men kanske är det bara olika sidor av samma mynt.

Att skaffa sig makt för att vara i kontroll kanske inte kan kopplas till fortplantning, men det kan definitivt kopplas till överlevnad. Har jag makt och inflytande finns det ingen som kan peta mig ur gruppen. Kan ingen peta mig ur gruppen, så ökar mina chanser att överleva. Alltså är jag trygg.

Vad hände med den diplomatiske medlaren?

Om nu resonemanget håller, går det att sammanfatta så här.

  1. Den grundläggande drivkraften som gör att det uppstår ledarskap är viljan att överleva. Som individ följer jag en ledare som ökar mina chanser att överleva. På samma sätt anpassar jag mig till en grupp för att inte bli utesluten.
  2. Drivkraften bakom ledarskap är att öka chansen att sprida sin arvsmassa. Det bygger på antagandet att makt är attraktivt för det motsatta könet och att makt ger individen en möjlighet att reducera konkurrensen.

Det här förklarar kanske varför vissa människor blir följare och andra blir ledare. Då är frågan vad som driver den typ av ledare som gruppen tillsätter? Den som i inledningskapitlet beskrevs som diplomat och organisatör. Tillsättningen av en sådan ledare behöver ju inte vara resultatet av en maktkamp.

Kanske är det ett önsketänkande att allt går att förklara med överlevnad, men det skulle kunna var så enkelt. När gruppen väljer en ledare, så utser man en specialist på diplomati och organisering. Den utsedde ledaren förstår att detta är bra för gruppen och därmed bra för ledaren. Kanske spelar möjligheten till lite extra fortplantning in innan man tackar ja till jobbet, men det behöver ju inte vara så.

Feedback

Vanliga reaktioner på feedback brukar beskrivas som en trappa, där den som får feedback bör röra sig uppåt. Stegen är nerifrån räknat: (1) Förneka, (2) Försvara, (3) Förklara, (4) Förstå, (5) Förändra. Ibland finns också ett nedersta steg, (0) Förinta. Den som ger feedback bör undvika att trycka ner mottagaren till de nedersta stegen.

Om vi tillämpar principen om överlevnad och fortplantning på feedback, kan vi dra några slutsatser.

  • Ge inte kritik som gör att mottagarens ställning i gruppen försvagas. Alltså ger vi kritik i enrum.
  • Ge beröm som stärker mottagarens ställning i gruppen. I individualistiska kulturer kan det innebära att ge beröm inför gruppen, medan i kollektivistiska kulturer gäller det motsatta.
  • Ge inte kritik på ett sätt som försvagar mottagarens maktställning. Det räcker att kritiken ger mottagaren anledning att tro att maktställningen kan försvagas, för att promenaden neråt i trappan ska inledas.

Det här stämmer bra överens med hur vi lär ut feedbackteknik. Tanken på att vi skulle vara rationella, vuxna och kloka människor kan nog skrotas. Kittla min urhjärna och jag kommer att känna ett starkt behov av att förinta dig.

Det måste väl finnas argument emot detta resonemang

Om man vill hitta enkla svar så hittar man enkla svar. Problemet är att det snabbt tränger ut andra tänkbara svar. Hjärnan övertygar sig själv om att den har tänkt rätt. Men tänk om hela resonemanget är fullständigt fel. Hur tar man reda på det?

Kan det vara så att dagens människor inte drivs av urgamla överlevnadsinstinkter, utan har hittat högre mål med sin existens? Hur ska vi annars kunna förklara att läkare åker till fattiga länder på sin semester för att utföra plastikoperationer på barn nästan gratis? Hur ska vi förklara alla hårt arbetande idrottsledares ideella engagemang. Det kan väl inte bara handla om överlevnad?

Jo, det är möjligt att det faktiskt handlar om överlevnad och fortplantning i båda fallen, men vi måste ta med den omgivande kulturen i ekvationen. Det som uppskattas av omgivningen stärker nämligen individens status i gruppen. Det som stärker individens ställning i gruppen producerar lyckohormoner och får oss att må bra. Alltså gör vi saker till synes av människokärlek, men i verkligheten är det överlevnad och utsikterna till fortplantning som styr oss.

Ledarskap för urhjärnor

Med ovanstående resonemang som stöd, borde det gå att beskriva en ledarstil som talar direkt till urhjärnan. Ett ledarskap som fungerar i nästan alla situationer. Det är inte säkert att det är så enkelt, men några kriterier för en sådan modell kan vi identifiera:

  1. Skapa en atmosfär där alla medarbetare känner att de är accepterade och uppskattade av gruppen. Det innebär att alla måste få en chans att visa vad de går för och en chans att lyckas. Gruppen måste ha en öppen dialog och det får inte finnas dolda agendor.
  2. Låt alla medarbetare få glänsa och känna att de överträffar sina arbetskamrater på något sätt. Känslan av att vara alfaindivid måste få upplevas, även om det är inom ett snävt och avgränsat område.
  3. Ge gruppens individer en möjlighet att påverka vem som leder dem och på vilket sätt detta ledarskap ska utföras.
  4. Utsätt aldrig en medarbetare för risken att förlora gruppens förtroende. Är det på väg att hända så coacha medarbetaren igenom situationen.
  5. Ändra spelreglerna så att det finns andra sätt att bli alfaindivid än att bli chef.

Jag vet ingen ledarskapsmodell som inte går att anpassa till ovanstående. Ta en modell vilken som helst och para ihop den med principerna om överlevnad och fortplantning, så kommer du så småningom att bli en human ledare. Du kommer att bli en uppskattad ledare, samtidigt som du får gruppens stöd och beskydd.

Du kommer att överleva och sannolikt också sprida dina arvsanlag vidare (om du vill).

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates