Skriv ut

Jag hade en lärare i gymnasiet som ville döpa om mig till Thomas, efter bibelns Thomas tvivlaren. Alla mina klasskamrater frågade nämligen "hur", medan jag frågade "varför".

"Varför" har präglat hela mitt liv. I varje inlärningssituation har jag sökt svaret på just den frågan. "Varför" ska man göra så här? "Varför" fungerar det på detta viset? Nästan som en sjuk parodi på rumpnissarna i Ronja Rövardotter (de som gick runt och frågade "vaffö då då" och "vaffö gör hon på dette viset"). Lärare som inte har kunnat förklara varför, har jag snabbt flyttat till det fack i hjärnan som är reserverat för dumskallar.

Det lilla ordet "varför" präglar min pedagogik när jag undervisar. När någon tycker att jag är för omständlig och borde strunta i "varför" för att komma snabbare till "hur", tar jag det som en personlig förolämpning. Dessa människor flyttas snabbt till ett visst fack i min hjärna.

Problemet just nu är att facket börjar bli överfullt. Nästan alla jag känner finns där. Nästan ingen jag känner orkar ta sig igenom mer än ett par tre lager av "varför". Sedan tröttnar de och säger elaka saker som "måste vi älta det här?" och "ger du dig aldrig?". Svaret på de frågorna är i tur och ordning "ja" och "nej".

Om du brukar läsa min blogg vet du kanske att jag tränar och instruerar i en kampsportsstil som heter Ju-jutsu Kai. Ett av kriterierna när man graderar till högre bälten är hög teknikförståelse. Man förväntas veta varför man utövar en teknik på ett visst sätt. Vi börjar alltså träna "hur" för att så småningom förstå "varför". Jag hade gärna tagit det i omvänd ordning, men så ser systemet ut.

Häromdagen tränade vi en blockeringsteknik när en av mina träningskompisar frågade "varför utförs tekniken precis så här?". Jag ska inte virvla in mig i teknikdetaljer här, men jag tyckte att frågan var högst relevant. Instruktören försökte hitta en förklaring, samtidigt som den outtalade sucken från övriga i lokalen nästan kunde höras. Måste vi diskutera det här? Kan vi inte bara träna på "hur"?

Om vi lyfter resonemanget till ett högre filosofiskt plan, ser vi kraften i "varför" och  svagheten i "hur". "Hur ska vi bäst ta död på fienden i ett krig", ställs mot "varför ska vi ta död på fienden i ett krig". Skulle världen bli en bättre plats om vi var fler "varför"-människor och färre "hur"-människor? Inte vet jag, men det är en kittlande tanke.

När jag var på instruktörskurs i Ju-jutsu Kai betonades att en bra instruktör inte behöver snacka så mycket. Eleverna tröttnar och de vill ju helst testa själva. "Hur" är överordnat "varför". Här har jag lite att jobba med, för jag vill ju hellre börja med "varför" och låta "hur" bara bli en naturlig följd. Jag nöjer mig inte med instruktionen "handflatorna uppåt". Jag vill veta att vi gör så för att biceps ser ut som den gör. Nördigt men nödvändigt, åtminstone för mig.

Om vi tar resonemanget till arbetsplatsen, så är "varför" ett etablerat ord vid felsökning, åtminstone i LEAN-inspirerade produktionsmiljöer. Men använd "varför" i fel sammanhang så får du snart onda ögat av chefen. "Varför ska vi vara marknadsledande?" eller "varför måste jag skicka den här rapporten", brukar mötas av en isande kall tystnad. Sluta ifrågasätta och ställ in dig i ledet, annars kommer suckarna. "Nu är han igång igen."

Jag inser naturligtvis att varje gång jag flyttar någon till facket för dumskallar, blir jag själv skickad till facket för outhärdliga pestråttor. Jag skapar lika mycket frustration som jag själv får uppleva. Det här är ett problem, för till sist slutar folk lyssna när jag frågar "varför". Frågan genererar omedelbar dövhet och sekundsnabbt byte av samtalsämne. Jag blir helt enkelt överkörd av "hur"-maffian.

Det finns de som påstår att "hur-"människor är lösningsfokuserade, medan "varför"-människor är problemorienterade. Av någon anledning är det finare och mer socialt acceptabelt att vara lösningsfokuserad. Men det kan ju inte finnas lösningar om det inte finns problem. Det faller på sin egen orimlighet att vi ska kunna lösa ett problem som inte finns. Det är precis lika orimligt att vi ska kunna lösa ett problem om vi inte förstår hur det uppstår. På kort sikt kan vi kanske hitta tillfälliga lösningar, men knappast på ett varaktigt sätt.

Så jag skulle vilja upphöja "varför" till den högsta nivån av intelligens. Människor som frågar "varför" innan de huvudstupa kastar sig in i "hur" borde beundras och premieras. Den viktigaste frågan när det är dags för lönesättning och utvecklingssamtal borde vara "hur många 'varför' har du frågat den senaste perioden?". Den viktigaste komponenten under ju-jutsuträningen borde vara förklaringen av varför vi gör som vi gör. Det viktigaste kriteriet för högsta betyg i skolan borde vara hur många varför eleven frågat under terminen.

En uppgradering från homo sapiens till homo quid quaeris ("människan som frågar varför", om jag tolkar Google translate rätt) skulle kanske skapa varaktig fred och hantera klimatproblemen på en och samma gång. Det skulle åtminstone få mig att slippa känna mig som en pestråtta för omgivningen.