Världen är full av "doers", som talar om för oss hur man blir så effektiv som möjligt. Planera din tid, ring ett samtal till, spring så fort det går, sätt upp mål, gå upp tidigt på morgonen och gör, gör gör. Effektivisera mötena så hinner vi få in fler möten under dagen. Rationalisera bort dösnack, fika och relationsbyggande. Då hinner vi göra mer, mer, mer. 

Högst status har den som aldrig hinner med. "Det är mycket nu", är en statusmarkör. Gärna kombinerat med en släng av nedbrytande härskarteknik på formen "Så är det väl för dig också?". Den vanligaste frågan från kunder och potentiella kunder är "Har du fullt upp?". Som om den som har fullt upp också är framgångsrik och värd att anlita.

I vår kulturs kollektiva medvetande har vi byggt in ett högre syfte, som säger att det är önskvärt att hela tiden göra saker. I de privata flödena på sociala medier ser vi att "vännerna" bygger hus, spelar golf, åker motorcykel, går på bio, äter en fantastisk måltid och är så socialt aktiva. Många vänner och många "likes" är tecken på framgång.

I de professionella flödena ser vi nya kunder, glada kunder och massor av framgång. "Här är jag och alla de människor som har blivit lyckliga av att få träffa mig." En aldrig sinande ström av patologiskt positiva uppmaningar att göra, göra, göra.

Vårt svenska språk är späckat med uttryck som förstärker budskapet om att göra, göra, göra. Det är negativt laddat att vara "lat". Det är bra att "få saker ur händerna". Att vara "långsam" är en negativ egenskap. Möjligen kan "eftertänksam" vara bra, så länge man inte "funderar för mycket". "Analytiska" människor kan vara bra att ha i organisationen, så länge de inte är för många. Hellre ser vi att människor är "målfokuserade" och "får saker att hända".

I den floskelsamling som utgörs av militära uttryck hittar vi "”Uraktlåtenhet att handla ligger chef mer till last än fel vid val av medel.”. Tänk inte för länge, med andra ord.

Dags att revoltera

Vad skulle hända om vi revolterade mot att ständigt göra? Om vi istället skulle uppmuntra till att ständigt tänka. Kanske skulle vi använda vår tid bättre då? Vi är ju trots allt Homo Sapiens, d.v.s. "en klok man" enligt Google Translate. Jag antar att det ska tolkas könsoberoende, så "Tänkande människa" är kanske en mer relevant översättning i våra dagar.

Testa att fälla kontorsstolen bakåt. Lägg upp fötterna på bordet. Slut ögonen och tänk. Chansen är stor att någon förbipasserande kommer att säga "Varför sitter du där och latar dig?". Du kanske får tre minuters tanketid, innan omvärlden knuffar tillbaka dig i göra. Om du istället tar en bunt papper under armen och går snabbt igenom kontorslandskapet, kommer ingen att fråga varför du går runt utan att producera något. Du kan alltså utan problem tillbringa dagen med att gå mellan olika konferensrum, men inte lägga tre minuter på att tänka. Verkar inte vara så klokt.

Av tradition belönar vi människor som gör saker som syns. Vi beundrar elitidrottare som kämpar på trots att musklerna värker. Ackord baseras på löpmeter eller antal producerade enheter. Att tänka, reflektera, ifrågasätta och analysera är liksom inget riktigt arbete. "15 000 spänn för två timmars föreläsning. Lite dyrt vad?". Två timmars föreläsning, två dagars förberedande tankearbete. Ganska billigt!

Skolan lär oss att göra. Vi tränar inte på reflektion eller analys. Nej, istället ska vi räkna ett visst antal uppgifter, läsa ett visst antal sidor och kunna ett visst antal saker på provet. Visst prövas förmågan att tänka och analysera, men får vi lära oss det? Knappast. Det är snarare så att vi ser ner på tänkarna. "Hen lever i sin egen drömvärld", är inte så positivt laddat. Jag ser effekterna av detta när jag utbildar vuxna i ledarskap. Ger jag en grupp en uppgift att lösa, börjar man mycket sällan med att tänka. Istället kastar man sig in i att göra. "Eftertänksam", låter ju hyfsat positivt, men "förtänksam" använder vi knappast. Möjligen kan uttrycket "tänk efter före" vara en kompromiss.

Låt oss revoltera mot det närmast rabiata fokuset på "göra" och istället lyfta fram "tänka". Fråga barnen vad de tänkt i skolan, istället för vad de gjort. Följ upp tänkta tankar på avdelningsmötet och belöna dem som tänkt mycket den senaste veckan.