För en tid sedan fick jag en rundvandring i en fabrik. Chefen visade runt och berättade stolt om den fantastiska produktionsmiljön och de lika fantastiska produkterna. Det tog väl ungefär tjugo minuter innan ordet jag väntade på kom. En stunds tystnad, ett förändrat ansiktsuttryck och en djup inandning. Sedan kom det, knappt hörbart: "men...".

Den här chefen drev en välfungerande och lönsam verksamhet med ett starkt varumärke. Ändå kunde hen inte tillåta sig att känna sig nöjd. Det fanns ett molande missnöje med sakernas tillstånd i fabriken. Människor och maskiner var inte i fullständig harmoni med varandra. "Tillräckligt bra" fanns inte i chefens begreppsvärld.

Jag lever i ett välordnat land med rena gator, subventionerad sjukvård, gratis utbildning, rena gator och en nästan obegränsad tillgång till rent vatten. I min del av världen pågår det väldigt lite seismisk aktivitet och inga vulkaner hotar min existens. Brottsfrekvensen är låg vid internationell jämförelse och det är tryggt att röra sig både i staden och i skogen. En och annan skjutning och ett och annat vildsvin ändrar inte på det. 

Sverige är en trygg plats att leva på. Ändå är jag inte riktigt nöjd. Faktum är att jag är missnöjd med resebyråns klagomålshantering och med vårdcentralens oförmåga att bota min lätta förkylning redan idag. För att inte nämna mitt högra knä, som smärtar vid vissa rörelser. Så borde det inte få vara.

Homo sapiens verklig drivkraft

Det känns som om missnöje är den verkliga drivkraften bakom homo sapiens framgångssaga. Visst skiljer vi oss från andra däggdjur genom vårt språk, vår intelligens och vår förmåga att låta tummen och pekfingret forma ett gripdon tillsammans. Men det som verkligen skiljer oss från de andra djuren är vår överlägsna förmåga att vara missnöjda.

I delar av världen pågår blodiga konflikter för att en grupp är missnöjd med den andra gruppens framgångar. Utifrån sett är det många gånger ett relevant missnöje, men gasattacker mot civila mål är en aning overkill, om uttrycket tillåts. Kraften i missnöje är dödligt stark.

I min del av världen är politikerna missnöjda med precis allt. I skrivande stund pågår en segdragen diskussion om statsministerposten och gamla allianser bryts upp. Svekdebatten rasar och alla anklagar varandra för att svika sina ideal och värderingar. Stolt slår sig partiledarna för bröstet och berättar vilka reformer de ska genomföra, om de bara får ta makten från den ondskefulla och inkompetenta andra sidan.

Reformer är tydligen boten på alla former av missnöje, trots att de knappast kan förändra samhället i grunden. En skattekrona hit eller dit lär inte göra medborgarna mindre missnöjda. De kommer bara att höja nivån för nöjdhet eller rikta sitt missnöje mot någon annan samhällsfunktion. Behovet av att få vara missnöjd är helt enkelt för starkt.

Alla är missnöjda hela tiden

Vi lever alltså i en tid när bönderna är konstant missnöjda med vädret, lärarna är missnöjda med föräldrarna och vice versa, politikerna är missnöjda med andra politiker, åldringarna är missnöjda med vården, chefen är missnöjd med medarbetarna och vice versa, makar är missnöjda med varandra och tonåringar är missnöjda med allt. (Detta är nog den längsta mening jag någonsin skrivit i ett blogginlägg. Nu blir språkpoliserna missnöjda.)

Om det är ett medfött behov att vara missnöjd, vet jag inte. Det enda som står klart är att vi överlag verkar vara missnöjda med att vara missnöjda. Samtidigt verkar vi älska vårt missnöje, så till den grad att vi röstar på missnöjespartier. 

Vi är också rädda för missnöje. Den första frågan som kommer upp på nästan alla mina ledarutbildningar är "hur ger man någon feedback när man är missnöjd med en person?". Följt av bisatsen "utan att den personen blir missnöjd?". För vi vill ju inte att vårt missnöje ska märkas alltför tydligt, även om vi gärna luftar vårt missnöje så fort vi får chansen.

Missnöje verkar vara homo sapiens starkaste drivkraft och det sinnestillstånd vi helst befinner oss i. Det är tur att det alltid finns något att vara missnöjd över. Tänk om världen enbart bestod av patologiskt positiva människor. Utvecklingen skulle avstanna helt och livet skulle bli ett enda missnöjesfritt lidande.