Jag har tre barn som är enastående skickliga på att punktera sina föräldrars skitsnack. De skjuter sönder varje påstående som mamma och pappa kommer med. Att argumentera med mina barn är som att gyttjebrottas. Jag kommer liksom aldrig upp på fötter och kan ta ett stadigt grepp.

Det skiljer 14 år mellan yngsta och äldsta barnet, så det är bara 14-åringen som bor hemma. Han har utvecklats till ett retoriskt monster och det går inte att säga någonting utan att det kommer ett motargument. "Pappa!", sa han häromdagen, "Kan du bevisa att jag kommer att få högre betyg om jag lägger mig en halvtimme tidigare?". Frågan följde på en lång diskussion om behovet av att sova och jag var ganska irriterad, när jag tog fram alla pappors huvudargument "Så är det bara.". Kan inte säga att han köpte det.

Mina barn har gradvis malt ner mig, skakat om mig och mattat ut mig, till den grad att jag inte längre kan säga med säkerhet att jag vet något. På frågan "Vet du det eller tror du det, pappa?" svarar jag numera "Jag vet att jag tror det.".

Men på jobbet vet du väl?

När jag började arbeta som organisationskonsult för tolv år sedan, var jag övertygad om att jag hade massor med kunskap. Reservofficer, civilingenjör och så småningom en kandidatexamen i ledarskap och organisation gav mig en känsla av kompetens. Tio års erfarenhet av att vara chef och ledare inom ett stort franskt företag hjälpte också till att boosta egot. Numera är jag inte lika säker på att jag vet det jag vet. Jag vet vad jag tror att jag vet, men jag vet inte om jag verkligen vet det.

Inom mitt specialistområde, ledarskap och ledarstilar, finns en fullständigt oöverskådlig mängd litteratur. Ibland dyker det upp små guldkorn, men det mesta är omtugg och omformuleringar och sammanfattningar av vad andra redan skrivit. För att skapa en känsla av trovärdighet hänvisas till forskning, vetenskap och evidens. Många gånger utan tydliga referenser, vilket gör det en aning tveksamt. Utöver litteraturen har vi en oändlig mängd tidningsartiklar, blogginlägg och diskussioner på sociala medier. Här lyser källhänvisningarna definitivt med sin frånvaro.

Så hur ska vi då veta vad som är sant? Går det att hitta ett sätt att leda som garanterat ger resultat? Finns det evidensbaserat ledarskap? Jag tror inte det. Tyvärr.

Ledarskap är så otroligt komplext och innehåller så många parametrar att vi (idag) inte med säkerhet kan säga vad som kommer att fungera i en viss situation. Varje ledare är unik, varje medarbetare är unik och varje situation är unik. Det ger oändliga kombinationsmöjligheter som inte kan hanteras med en enskild enkel modell. Visst kan vi prata om transformativt ledarskap, tillitsbaserat ledarskap, evidensbaserat ledarskap, autentiskt ledarskap och mycket, mycket mer, men det räcker inte.

Som ledarstilsutvecklare försöker jag hjälpa mina adepter att hitta sin naturliga ledarstil. Gärna en human ledarstil som sätter medarbetarna i främsta rummet. Men på frågan om jag vet vad som kommer att fungera i en given situation, måste jag svara nej. Och alla som påstår att de kan svara på den frågan måste klara mina barns test: "Vet du det eller tror du det?".