"Hej! Det var länge sedan jag såg dig.", sa jag när en av mina träningskompisar klev in i omklädningsrummet. "Det har varit mycket på jobb.", sa hen. "Du vet hur det är." Vi nickade i samförstånd och bekräftade att vi båda tillhörde gruppen som vet hur det är att ha mycket att göra på jobb. Jag ljög.

Jag vet ju hur det är att ha mycket att göra, men jag kan inte riktigt förstå varför det är så viktigt för så många. Var och varannan människa jag pratar med har mycket att göra på jobb. Det är som om hela deras värde mäts utifrån hur mycket de har att göra på jobb.

Vill man sedan ytterligare höja sin status kan man säga "det blir en hel del resor". Mycket att göra på jobb och mycket resande verkar vara nutidens stora statusmarkör. När jag började jobba efter högskolan 1986 var det status att sätta titeln civilingenjör på visitkortet. Redan då var det lite status att arbeta övertid, men först och främst en titel på visitkortet. Vad tusan har hänt?

För 150 år sedan gick tiden åt till att sätta mat på bordet och kläder på kroppen. Då hade man mycket att göra bara för att överleva. Men idag är läget annorlunda. Vi automatiserar och digitaliserar så fort det bara går. Vi borde ha frigjort massor av tid till självförverkligande aktiviteter som att spela piano och träna ju-jutsu. Men nej! Istället strävar vi efter att ha mycket att göra på jobb. Det måste vara ett allvarligt systemfel i hela samhällsbygget.

Jag tror att det är dags att börja chilla mer, som mina barn säger. Softa, glida, relaxa. Det finns väl ingen anledning att mataffären ska ha öppet till klockan 22? Låt personalen gå hem och ha ett liv. De flesta tjänstemän skulle säkerligen kunna går ner till 6 timmars arbetsdag utan att det skulle märkas ett dugg. Färre fakturerbara timmar, men de skulle jobba lite smartare och ha mer energi under hela arbetsdagen.

Så låt oss sluta beundra dem som arbetar mycket och istället uppmuntra dem som jobbar lite, men får jobbet gjort ändå. De borde ju tillhöra det smartare delen av befolkningen.