Logo HG

Efter mer än trettio år med arbete stirrar en arbetslös figur på mig i spegeln varje morgon. Det är förresten långt mer än 30 år, för jag var bara 15 år gammal när jag började jobba på helger och lov. I 43 år har jag kunnat identifiera mig med "en sådan som arbetar". Nu kan jag inte det längre och det känns mycket märkligt.

13 år som egenföretagare och nu bär verksamheten inte längre. Det är dags att söka jobb. Inget konstigt med det, men jag förstår plötsligt varför människor undviker ordet "arbetslös" och istället presenterar sig som "mellan jobb", "arbetssökande" eller i sociala medier som "söker nya möjligheter". "Arbetslös" låter som en skamlig sjukdom.

De dyker upp med jämna mellanrum och fullkomligt vibrerar av självtillräcklighet - de påstått prestigelösa. Det är människor som genom detta enkla ord - prestigelös - säger sig vara ointresserade av anseende, inflytande, auktoritet, respekt, renommé, status och ära. Jag har svårt att tro att det handlar om något annat än ett stort självbedrägeri.

Om jag ser tillbaka på homo sapiens utveckling sedan mer än 200 000 år, hittar jag inget som talar för att prestigelöshet skulle gynna överlevnad och fortplantning. Anseende, respekt och status borde vara en genväg till fortplantning. Inflytande och auktoritet borde gynna överlevnad i allra högsta grad. Om resonemanget håller skulle alltså prestigelöshet ha vaskats bort av evolutionen för länge sedan. Ändå finns de här, de påstått prestigelösa personerna. Kan det vara möjligt?

Många  unga, ambitiösa människor blir chefer innan de har funnit sig själva. De kastas in i en roll som inte bara kräver kunskap om gruppens arbetsuppgifter, utan också ett stort mått av livsvisdom och människokännedom. Det är inte alltid närmaste chef kan ge det stöd som behövs och ett par dagars ledarskapsutbildning räcker inte. Pressen på dessa unga chefer kan bli orimligt hög.

De senaste åren har vi både i samhället och på arbetsplatser tappat bort den naturliga kunskapsöverföring som kallas mentorskap. I det gamla bondesamhället förlitade sig den yngre generationen på den äldre generationens upparbetade kunskap. Så är det inte längre. Vi tror att ungdom är lika med drivkraft och motivation, medan ålderdom är lika med tröghet och likgiltighet. Det är fel, mycket fel!

Jag ägnade åtta år av mitt liv åt att leta avvikelser som kvalitetschef på ett internationellt IT- och managementbolag. Bra för plånboken men förgörande för själen. Det var nämligen inga verkliga avvikelser jag var ute efter, utan hitte-på-avvikelser där någon avvek från kvalitetsledningssystemet. Om avvikelsen förbättrade eller försämrade resultatet spelade ingen roll, det var en avvikelse lik förbannat och den skulle dokumenteras och åtgärdas.
 
Under åren som kvalitetschef var jag en del av ett system, där det var viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Kanske kan jag skylla på ungdomligt oförstånd, jag var 35-36 år bara när den resan började, men det är inte hela sanningen. Jobbet passade nämligen min hjärna alldeles utmärkt. Jag är, som alla andra, en ättling till de förfäder som överlevde länge nog för att fortplanta sig. Dessa förfäder var nog inga solstrålar och patologiskt positiva individer. Istället var de uppmärksamma på avvikelser i omgivningen som signalerade fara och deras gener har sedan fortplantats. De mer sorglösa individerna blev antagligen uppätna i tidig ålder.
 

Jag är ateist och det känns som om jag är ute på ett korståg. Det ligger en motsägelse i den beskrivningen, för det vi känner som korståg hade religiösa förtecken. En grupp människor med "rätt" tro som gav sig ut i krig för att omvända människor med "fel" tro. Vad jag förstår råder det delade meningar om vad vi idag kan kalla korståg, men det råder ingen tvivel om att övertygelse stod mot övertygelse så huvuden måste rulla.

beard 2345810 250Min övertygelse är att vi står inför ett paradigmskifte i svenskt ledarskap. Ett skifte som innebär att vi måste flytta fokus från chef till medarbetare. Det kommer en ny generation ut på arbetsmarknaden. En generation som fullständigt har tappat tron på formella auktoriteter och som tycker att chefens uppgift är att tjäna sina medarbetare. Det finns en och annan sextiotalistchef som får svåra rysningar bara av tanken på denna nya generation.

"Jag skulle verkligen önska att mina anställda tog mer ansvar", sa den bekymrade chefen på andra sidan det låga kaffebordet. "Det är som om de bara gör vad de blir tillsagda att göra. Ingen tänker själv eller kommer med några idéer. Ibland skulle jag bara vilja kicka hela gänget och lägga ner hela skiten."

Det finns tillfällen i mitt jobb när jag undrar om jag är konsult eller terapeut. Den här chefen var verkligen bekymrad och långt nere i stresskonen. Jag fick en känsla av att hela det kognitiva systemet var fullständigt urkopplat och att det enda som fungerade var den självgenererade ångesten. Det fick bli lite chockterapi.

Sida 1 av 26

© Torbjörn Jonasson / torbjorn@ledarstilsexperten.se / 0703-31 71 17
Free Joomla! templates by Engine Templates